Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tre konungar
Rolf var folkets, nej folkens konung!
Namnet hade en magnetisk dragningskraft på
oss stockholmare alltifrån den tiden då han
sjöng sina enkla beväringsvisor och daltrallar på
Berns, men den stora Rolffebern kom med
Fenix-sejouren. Med den inleddes också vårt sedan
följande samarbete — kände varandra gjorde vi
sedan Berns. Vi trampade ju bägge kabaretestraden.
Det var en spark, som inledde samarbetet och
var det en lyckospark för mig, var det —
bokstavligen — en olycksspark för Rolf. Det hampade
sig nämligen inte bättre än att Rolf, när han
en kväll skulle påskynda vännen och pianisten
A brams sorti från estraden med en fingerad spark,
råkade snava och vricka foten så att han inte
kunde uppträda på några dagar. Jag
eftertelefonera-des och fick med mina anspråkslösa
skådespelareimitationer utgöra ett enkelt men dock surrogat
för den store charmören. Det var första gången
jag gasterade hos Rolf, men det blev inte den
sista. Många gånger fick jag hux flux rycka in,
ibland efter telefonsamtal från Köpenhamn,
London, Paris.
II.
När Rolf dog underströks det i pressen, att han
var en folkets gunstling som få. Han var
uppburen i alla kretsar och hans popularitet sträckte
sig ända upp till tronen. Sveriges konung visade
städse ett livligt intresse for Rolf och hans revyer,
och detta intresse delades av hela kungahuset.
Konungen bevistade många Rolf premiärer och jag
hade vid flera tillfällen det hedersamma
uppdraget att representera Rolf under mellanakterna, då
majestätet med uppvaktning dragit sig till de för
kungligheten anordnade foajéerna; på China
särskilt elegant inredda med förgyllda möbler och
orientaliska mattor. Vid dessa tillfällen gällde def
att vara noggrant förberedd på att besvara alla
frågor majestätet framställde om Rolf, om revyn
och de uppträdande stjärnorna, vilka som skrivit
de kvickaste kupletterna etc., och det slöt med att
konungen bad mig framföra ett varmt tack till
direktör Rolf för en glad kväll.
III.
Det har skrivits mycket om Rolfs charmerande
personlighet och hans förmåga att ta folk, och jag
vill sluta dessa minnesrader med att berätta en
episod från ett av hans sammanträffanden med
En Förman. Det var när Rolf skulle spela sin
revy på Oscars. Hans Oslorevy gick för pukor
och trumpeter, men Rolf måste till Stockholm för
att underhandla med den då ännu härskande
Teaterkungen. Ett sammanträffande var utsatt till
kl. 3 och jag var anmodad att närvara och att
infinna mig punktligt. Klockan slog tre och
Albert Ranft och jag sutto klara på kontoret. Men
ingen Rolf syntes till och han syntes inte ens
när klockan slog fyra. Albert gick av och an på
golvet som en retad tiger, han var sannerligen inte
van att vänta och då Rolf äntligen gjorde sin entré
utbröt han:
»Hur kan man vara så förbannat vårdslös med
tiden?»
»Lugna dej, Albert, lugna dej! Jag har varit
på frukost hos Daniel Fallström. Kan du förresten
göra så här?»
I en blink hade Rolf fått av sig rocken, kastat
sig på golvet, fört benen över huvudet så att
tåspetsarna nådde golvet och reste sig därefter
triumfatoriskt.
»Vaffan menar du med det där?» skrek Ranft.
»Här är det fråga om viktiga saker.»
»Ja, men kan du göra det då?»
Det otroliga inträffade. I nästa ögonblick låg
teaterkungen på golvet i sitt kansli, ansträngande
sig till det yttersta att göra efter Rolfs
konststycke. Vem kunde motstå Ernst Rolf!
Så började den konferensen — och den slutade,
efter de allvarliga förhandlingarna, med en
hej-dundrande middag på Royal med Rolf som värd.
Erik Eriksson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
