- Project Runeberg -  Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna /
110

(1933) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ytterligheternas

man

Ernst Rolf var en av de mest levande
människor, jag känt. Det är antagligen därför, det
är så svårt att fatta, att han är borta.

En höstdag 1906 träffade jag honom för första
gången. När han den eftermiddagen bad mig skriva
några visor, anade jag inte, att detta skulle bli
början till ett 26-årigt intressant, angenämt och
lärorikt samarbete. Visserligen avbrutet några år,
under Berns-, Fenix- och revytiden, men jag vill
inskränka mig till att ge ett litet belysande
exempel på vännen Ernsts originella och impulsiva sätt
att elda och entusiasmera sina medarbetare.

Det var på sommaren före hans glänsande start
på Fenix. Jag fick telegram att omedelbart
infinna mig i hans hem i Köpenhamn, där han då
bodde, för att hjälpa honom med förberedelserna
till premiären. Han var eld och lågor, när jag
mötte honom, överfylld av idéer, skrattade och
sjöng som det störa bortskämda barn han alltid
var. Hela världen var hans.

Jag minns, att fast jag var hungrig som en varg
efter resan, tillät han mig knappast äta.

»Det får vi göra i höst», sa’ han. »Nu ska’ de’
jobbas!»

Hans intensiva arbetsglädje smittade, och jag
kastade mig huvudstupa in i visskrivandet, vilket
tillgick sålunda:

Kl. 8 varje morgon låste han in mig på mitt
rum tillsammans med noter, refränger och
uppslag. »Får du gå lös», sade han, »blir det inget
arbete av. Köpenhamn är farligt, det vet jag,
flickorna ä* för söta, och du ä* för svag.»

Kl. 1 öppnades dörren för att insläppa en dansk
biffstek, en .Aalborg och Tuborg, och framåt
6-tiden kom han själv in för att kontrollera vad
som blivit gjort samt för att befria mig och ge
mig lön för mödan. Detta bestod i att införa mig
i de då lysande Köpenhamnska revykretsarna, där
man lagt sina sorger i en gammal säck.
Oförglömliga tid!

Efter två veckor låg ett 20-tal visor och kuplet-

ter färdiga, alla skrivna med den verkliga
skaparglädje, som Ernst Rolf som få kunde ingjuta
hos sina medhjälpare.

Därför blev också samarbetet med honom ett
enbart nöje. Jag har under hela min tid som
visförfattare aldrig mött någon som så kunde glädja
sig åt en lyckad kuplett, som han.

Jag minns, när jag gav honom »Säg mig, vem
du umgås med», hur han hoppade och dansade,
skrek och sjöng om vartannat, precis som barnet,
som får en länge önskad leksak.

Så som hans premiärer voro, skimrande,
färgrika och blomsterfyllda, så ville han också, att
livet skulle vara.

När depressionen och de mörka tiderna kom, blev
han dyster och vemodig till sinnes. Han började
tvivla på sig själv. Och jag tror, att det var denna
farhåga, som sist och slutligen fick honom att
helt uppge striden. Som den
ytterlighetsmänni-ska han var, fanns det ej något mellanregister i
hans natur. Antingen var det fest, éol och ljus
eller också ogenomträngligt mörker. Han var även
en överraskningarnas man.

Inte kunde jag ana, när jag dagen före den
ödesdigra julaftonen var med honom ute i
Rå-sunda, där han för Filmindustris räkning med en
brio som aldrig förr sjöng en nyårsvisa till
svenska folket, att detta var hans svanesång. Och vem
skulle trott, när jag framåt morgonen for från
hans hem i Djursholm, där han lugnt och sansat
diskuterat sin kommande revy, att hans premiär
på nyårsdagen skulle bli en spelemans jordafärd.

Men bäst som sker. Ingen av hans vänner skulle
velat se Ernst Rolf glida tillbaka i den glömskans
skymning, som tyvärr alltför ofta lägrar sig kring
de utspel ta scenens barn.

Han lämnade oss, medan hans stjärna ännu stod
i zenith, efterlämnande minnet av en hjärtegod
människa, en trofast vän och en glädjespridare av
stora mått.

Karl-Ewert.

no

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:28:36 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bokenrolf/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free