- Project Runeberg -  Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna /
111

(1933) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Klenoden — domntören ,,

m Av Otto Arnold

Nio års samarbete med Ernst Rolf — det är
3,285 dygn i samarbete. I stort sett varje
dygn en episod, ett upptåg, en särhistoria,
ett hugskott — berättelsen härom bleve inte en
artikel, en volym, det bleve hyllmeter. Och
mycket borde med för att belysa fenomenet Rolf, denna
de bjärta motsatsernas företeelse, men här endast
ett par »fall».

Väl hälften av alla dessa episoder dominerades
av telefon- och telegramflugan.

Det var en fluga som verkade till mani. 90
procent av Rolfs förhandlingar — och hans
tjänares — kunde lika bra ha gått pr brev, med tåg.
med gångbud. Men befallningen var alltid: Il-

telegrafera, iltelefonera, tag en bil!

Och telefonerandet skedde som regel vid
fyra-eller femtiden på morgonen. Då vanligt folk helst
ville sova.

Jag minns en vecka då Londonbordet kallade
mig så där halvdussinet gånger varje natt. Rösten
i trådens andra ända var Rolfs. En del av dessa
samtal började med »förlåt att jag ringer men jag
kan inte sova», andra med »ä de du . . . ja, vad
va de jag skulle säja nu igen». Det var som
ringdes det endast för ringandets egen skull. Se’n
kom jag underfund med att samma livliga
telefonförbindelse uppehållits med en hel del andra.
I Stockholm, Oslo, Malmö, Göteborg o. s. v. Fick
ock belägg för att Rolf för tillfället var alldeles
särskilt ur gängorna och då var telefonerandet ett
livselexir, som höll honom uppe. Medicin för det
psykiska liksom alla sorters patentmedicin för det
fysiska.

Telefonapparaten, tablettasken, badkaret,
grammofonapparaten — alltbetydande, alltbehärskande.

Flyget var ock anlitat. Till en tid. Tills orkan
och luftgropar över Kanalen gav flygskräck i
stället för flyglust.

Vart hugskott, var tanke, varje förberedelse
till handlande var alltid det viktigaste, det mest
betydande som förekommit i hans vara, centrum
kring vilken om också inte alldeles, så dock nästan
hela världsutvecklingen pendlade. »Nu gäller det»,
hette det alltid. Och att det just för vart särskilt
tillfälle gällde allt, allt, därpå trodde han blint.

Jag vågar tryggt det påståendet, att ingenstans
arbetades så lång tid, så intensivt, med sådan
feberaktig brådska som hos Rolf. Och det var nästan
regel, att hans närmaste tjänande nyss före
premiärerna inte kommo i bädd på fyra och fem
dygn.

Särskilt minns jag ett gästspel i Finland. Från
och med juldagens morgon arbetade snickare och
jag med omdaning av lokalen natt och dag utan
rast eller ro, jäktade av långa äkt-Rolfska
telegram, ända tills det nya året ringts in.

Nåja, färdigt fick vi det.

Och på den stora dagen kom Rolf i all sin makt,
glans och härlighet — med långt större sällskap
än nödigt och nyttigt var, med dubbelt för
mycket dekorationer och kostymer — av vilka vi
fingo stoppa in hela vagnslaster i ett skjul! —
med minst 100 % större utgifter än teaterns
bärighet tillät.

Men varför skulle han inte komma så? Varför
överge sin natur? Varför frångå det som gjorde
att Rolf var Rolf?

Vid varje ny revy var det så: överallt till
övermått folk, kostymer, dekorationer, kostnader.

Begränsningen konst hade han aldrig studerat,
aldrig lärt. Han hade heller aldrig, figurligt
talat, lärt de fyra enkla räknesätten. Och ändå
hade han ju ett räknehuvud och sifferminne som
ingen. För övrigt ett minne utan gräns på alla
områden.

Förklaringen till denna hans sida har man i
hans sympatiskt alltgivande slösaktighet då det
gällde publiken samt i hans förut nämnda tes:
»nu gäller det», ty i all sin stora säkerhet var han
alltid ytterst osäker på sig själv och sina företag.
Det skulle slås på, så att »publiken skulle tratta
på stjärten». För övrigt var det nog så, att allt
vad han såg, allt vad han hörde rekommenderas,
framför allt av smarta smickrande herrar agenter
och promotors i Paris och andra världsstäder, det
skulle han ha för sin revy, skulle han ge sin
publik.

Låt mig erinra om ett typiskt Rolfkapitel:
Rysslandsresan i samband med Finlandsgästspelet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:28:36 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bokenrolf/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free