- Project Runeberg -  Boken om Ernst Rolf sådan han tedde sig för vännerna /
112

(1933) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var alltså nyåret 1927 i Helsingfors med

— åtminstone för Suomi — alla tiders praktrevy.
Sejouren blev lysande konstnärligt, urusel
ekonomiskt. Teatern var för liten. Valutan för dålig.
Allt för stort upplagt. För dyrt. Framtiden såg
sotmörk ut. Men det var inte mindre roligt för det.

När vi spelat en fjorton dagar ställdes färden

— visserligen endast för »pappa själv» — till
Sovjetlandet, till Moskva. »Nu kan jag resa dit
ty nu har ju telefonförbindelse öppnats» fick jag
ordagrant från honom, då han först nämnde sin
plan att resa.

Då telefon fanns kunde han göra vad som helst.
Då existerade inga svårigheter, inga
betänksamheter, inga hinder.

O, Edison, visste du någonsin vad du gjorde for
Rolf!

Rysk teater skulle studeras. Ryssland skulle bli
det framtida fältet för den expansiva rolfska
verksamheten. De stora möjligheternas land. Det nya,
unga Ryssland. Landet i vardande. O, du Gosen
för mig! Ned med kapitalisterna! Död åt
pluto-kratin! Leve proletariatet!

På kurirpass företogs färden. Självaste
Lunar-tjarski öppnade portar och förbindelser. I åtta
dagar varade besöket. Resultatet var ett par
koffertar fulla med rysk musik, som visst aldrig ens
blev genomspelad, rysk kaviar, som stod oss i
halsen veckolångt efteråt, kolossal publikminskning
under charmörens bortovaro med thy åtföljande
alltjämt och hastigt ökat deficit i revyns skrala
kassa — ett deficit så kännbart att vi för att på
hederligt sätt kunna taga oss tillbaka till den
svenska jorden måste låna cirka 100,000 finska
mark — samt sedermera långt efteråt, då
drömmen åter dök upp, anställande av en lärarinna i
ryska, vilken dock icke fick ge en enda lektion
i det svårlärda språket utan helt övergick till
pri-vatsekreterarskapet det vill i mångt säga blev
telegramutskriverska.

På åtta dagar var den stora drömmen mot öster
slut, verkligheten klappade på och måste ses i
vitögat. Allt fick ny färg, ny fason. Ned med
bolsje-vismen! Trampa hydrans huvud sönder! Hurra för
gamla ordningen! Leve kungadömet! Leve old
Swe-den! Tegarna i det nya ryska rikets andliga liv,
konst, teater lämnades åt andra att odla.

En gång senare kom en lika ivrig dyrkan av

nya gudar med lika hastig returomvändelse. Det
var efter Ådalskatastrofen. En kort tur på den
konjunkturberäknande känslans express. Skatorna
skrattade då på gården. Det varslade främmandet
kunde vara obehagligt. Bäst att i tid ordna sitt hus.

Vindar blåsa. Kappor vändas. Flöjlar vrida
och gnissla med vinden.

Över tjugoårslång intim bekantskap och nioårigt
intensivt samarbete ger mig rätt säga detta: han
var en underlig kropp, vår Rolf, till ytterlighet
rättfram och odefinierbart komplicerad, primitiv och
andlig finsmakare, förtroendefull och sjukligt
misstänksam, egocentriker till frenesi och egoist utan
mått men ock andligt och lekamligt givande, lätt att
röra till tårar men snar att vredgas, hänsynslös
utan like men ock understundom hänsynsfull till
orimlighet.

Livsbejakare — livsförnekare. Religiös och
bedjande barnaårens fromma böner — lik oss
andra i synd och hedendom. Svag och hjälplös, ofta
klagande, kvidande, men ock mången gång stark
och tålig inför verkliga smärtor till kropp och själ.

Ofta syntes du oss titan, trotsande hårt väder och
ond tid, men var oss oftare vek och skyddslös som
det barn, som nyss ur moderlivet kommet är.

Så fick du av oss dina vänner namnet
»Klenoden». Det vart dig givet därför att dess givare
understundom hade en känsla av att din
hjälplöshet, din ömtålighet krävde att du lindades in i
mjukaste bomull och gömdes i relikers gyllene
skrin.

Du fick också av oss dina vänner namnet
»Domp-tören», ty domptör var du i mångt. Mest, vill jag
tro, av vana, mindre av lust och övertygelse.

I din starka eftertankes ögonblick nämnde du
dig själv som liten, liten. Ögonblicket efter tyckte
du dig som allt universums medelpunkt. Du var
flinthårt självständig men ängsligt lyhörd för vad
»dom», de omniösa »dom», sade. Du var
hjärtemänniska men du var ock posör i allt ditt
handlande ända in i det sista.

Du de underliga motsatsernas människobarn,
lättförståelig för massan och oförståelig för de
närmaste, rädd för döden och ändå till sist visande

dig som densammas överman gåta var du,

tolkad blir du nog aldrig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 11:28:36 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bokenrolf/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free