Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. H. LIND f 287
sin uppgift att det hittills icke lockat någon annan att söka ersätta detsamma.
Detta var förstlingen av ett livslångt arbete i den nordiska språkforskningens
tjänst. Dat rätta sinnet för den filosofiska lagern som prydnad synes Lind
icke ha ägt. Ar 1900 kreerades han emellertid av universitetet till
hedersdoktor.
Hans språkvetenskapliga intresse riktade sig icke mot grammatiska eller
andra problem, som med sådan lysande framgång upptogos av hans några
år yngre samtida Adolf Noreen. Det ägnades i fortsättningen nästan
uteslutande den nordiska namnforskningen och bar frukt i samlingsarbeten,
genomförda med stor sakkunskap och verklig järnflit. Här äro att nämna
hans största arbete Norsk-isländska dopnamn och fingerade namn från
medeltiden, Upps. 1905—15. Detta följdes av Norsk-isländska personbinamn från
medeltiden, Upps. 1920 — 21. Redan slutredigeringen och korrekturläsningen
av dessa lexikaliska verk var ett sextonårigt prövande arbete. Insamlingen
av materialet hade påbörjats redan tidigt på 1880-talet! På sistone utkom
ett mycket omfattande supplement till dopnamnsboken, tryckt i Oslo 1931
— samma år alltså som denne vetenskapens tjänare fick sluta sin långa
gärning.
Mot bakgrunden av den beundran, som måste ägnas ett med sådan seg
energi genomfört livsverk, framträder den blygsamhet, med vilken han själv
bedömde sitt vetenskapliga arbete, som han ju endast kunde bedriva under
fritid från en krävande tjänst. Härvid medhann han även en mångfald
smärre uppgifter på de nordiska spåkstudiernas arbetsfält. Halvt skämtsamt
räknade han sig till »de høilærdes bønder». Bondens namn är gott och
hedrande för envar; det passar ej illa för en forskare som så samlat i lador,
slagtröskat med egna händer och lagt upp sin skörd i väldiga sädesbingar.
Men uttrycket fälldes i känslan av skillnaden mellan hans egen ställning
och den vetenskapsmans, som helt får ägna sig åt ett läroämne som
livsuppgift. Genom sin förstlingsprodukt hade han fäst stora förhoppningar vid sig,
men en tidigt nedsatt hörsel gjorde det för honom omöjligt att välja den
akademiske lärarens bana. Vid sjuttio års ålder kom han i åtnjutande av
den för en vetenskapsman, som icke är universitetslärare, sällsynta hedern
att få sig en festskrift tillägnad. Genom redaktionen av tidskriften Namn
och bygd mottog han Nordiska namnstudier tillägnade Erik Henrik Lind
den 14 augusti 1919.
Den höglärde här i Uppsala, det var Adolf Noreen, hans landsman och
gamle vän. Den som hört dem samspråka efter middagen, då Lind
kommit på besök hos Noreen för att få ett gott råd i de svårigheter, som han
mött i urkunderna, äger av dem bägge tillsammans ett vackert minne. Den
uppmuntran och det erkännande, som Lind redan i unga år blev föremål
för, hade icke ringa betydelse. Icke minst var det en sporre till fortsatt
vetenskaplig verksamhet i det enstöringsliv, som han tvangs till genom sin
tilltagande dövhet. Under senare år skrev man gärna svaren till honom
på en papperslapp, medan han själv talade med den lomhördes sträva och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
