Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Recensioner - Fritz Milkau: Handbuch der Bibliothekswissenschaft, Bd 2. Lpz 1933. Av Samuel E. Bring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 RECENSIONER
Ty bokmassorna äro det primära för varje bibliotek, »die Spinne, die alle
andern Bauglieder zum zweckvollen Ganzen zusammenschliesst». Alla för
den inre förvaltningen och för allmänheten avsedda viktigare rum böra om
möjligt ligga i samma våning, såvida icke en horisontal förläggning av
tjänsterummen kan neutraliseras genom lätta och till rätta platsen förlagda
hissar. Att Leyh vid utformandet av sina satser tagit starka intryck av
moderna amerikanska byggprinciper, medger han flerstädes själv, men å
andra sidan måste man också framhålla, att han är kritiskt inställd mot
många av de hypermoderna idéer, som komma från det stora
föregångslandet i väster. Leyhs bidrag är utomordentligt lärorikt. Varje
biblioteksman bör läsa det uppmärksamt och noggrant, icke en utan många gånger.
Framför allt den bibliotekschef, som får sig det uppdraget förelagt att leda
en om-, till- eller nybyggnad av sitt bibliotek, bör vara Leyh innerligt
tacksam för den utomordentliga vägledning i en mängd praktiska frågor, som
han här givit. Det är nästan olämpligt att mot ett så verkligt förnämligt
bidrag komma med ett obetydligt beriktigande. Under förhoppningen att
en liten onöjaktighet rörande svenska förhållanden må bli rättad i den
kommande monografiska framställningen av ämnet, må det likväl påpekas, att
Gustavianum i Uppsala icke var någon ny universitetsbyggnad (s. 31), utan
redan 150 år gammal, då dess låga övervåning under åren 1687—1693
förhöjdes med ytterligare fyra alnar för att giva plats åt universitetets bibliotek.
Även Leyhs andra bidrag i handboken, »Aufstellung und Signaturen»,
har en längre historisk inledning, i vilken författaren får rika tillfällen att
lägga fram sin ingående kännedom om medeltida bibliotek. Det har
säkerligen kostat honom stor möda att ur det spröda och svåråtkomliga materialet
skapa en så god överblick över den medeltida bokuppställningen och
bok-signeringen, för vilka inga fasta normer funnos, och där allt berodde på
tillfälliga yttre omständigheter. I fortsättningen av detta kapitel påvisar
Leyh, huru den systematiska uppställningen småningcm börjar tränga in och
göra sig gällande och huru systemet, ansett som det naturligaste och
åtföljt av två kataloger, den alfabetiska och den systematiska, fick sin fulla
utformning i Göttingen. Därifrån spred det sig sedan till andra bibliotek i
norra Tyskland, där den systematiska uppställningen vid mitten av
1800-talet var den förhärskande, under det att man i Sydtyskland gått in för
mera slutna uppställningar. Även här blev dock i flera bibliotek vid
ny-och omordningar den systematiska uppställningen genomförd, så att Dziatzko
i början av 1890-talet kunde förklara, »att den systematiska uppställningen
var ett för de tyska biblioteken egendomligt företräde». Mot denna
hävdvunna uppställningsprincip har Leyh länge kämpat, anseende den föråldrad
och opraktisk. Han utvecklar skälen härför och förordar en uppställning i
ett större antal grupper, utan att vilja införa ett fullständigt numerus
currens-system.
I ett kortare kapitel med titel »Statistik» har Leyh redogjort för de
principer för åvägabringande av en något så när enhetlig och likformig tysk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
