Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frälsningsarmén. Några konturer, af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arméns armar. Och det är omöjligt annat än att tro dem. De
lågande, bevekande orden, som jaga hvarandra öfver deras
läppar, de häftiga rörelserna, allt antyder, att de tala sannt, då de
säga sig tro.
— Sjung, sjung med oss! ropar mötets ledarinna
uppfordrande. — Egendomligt nog är det i denna armé nästan alltid
en kvinna, som anför. — Och genast brusar en ny sång på lätta
takter genom salen.
— Kom till Jesus! ber en man, som nyss förut med verklig
hänförelse om ock med en tillsats af illa doldt skryt berättat om
sina många och stora synder för att därpå i en tvär vändning
sluta med, hur han blifvit omvänd på ett möte liknande detta.
En ny sång på en ännu lättare melodi svarar,
handklappningar dåna i takt med musiken, näsduksviftningar synas från
estraden, meningsfränderna i salen svara med samma signal och
öfverallt höras exalterade rop. Värmen ökas i lokalen,
andedräkten från kända och okända blandas, de många rösternas brus
dränker den nyktraste eftertanke . . . och se, där reser sig en
åhörare, går fram och knäfaller vid upphöjningen. Smittade af
hans exempel följa andra, företrädesvis kvinnor och under det
att sångerna tona starkare, handklappningarna bullra mer och
mer högljudt och viftningarne blifva ifrigare, dragas liksom af
osynliga händer flera dit bort, där frälsningen så säkert säges
vänta dem.
Äfven mer handgripliga medel pröfvas. En tvekande, som
varit nog oförsiktig att öppet visa sin tvekan, släpas med mildt
våld till den räddande estraden, där mjuka kvinnohänder taga
emot honom och där uppmuntrande ord och vänliga hviskningar
styrka den vacklande i en tro, som stundens öfverretning narrat
på honom och som han nästa morgon kanske skall ångra.
Utefter bänkarne gå arméns manliga och kvinnliga soldater
och hvar de inbilla sig se en osäker min, slå de sig ned för att
med till hälften blyg, till hälften påträngande ifver uppmana
åhöraren att sluta sig till den kring estraden alltjämt växande
ringen. De frukta hvarken hånfulla afvisanden eller förargade
tillrop, de tro sig fylla en plikt genom att visa syndaren —
alla, som icke tillhöra armén, äro syndare — in på den enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
