Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frälsningsarmén. Några konturer, af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väg, de anse vara den rätta, och ett begär att blifva slagna på
den högra kinden blott för att få vända den vänstra till tycks
vara förhärskande hos dem. Det är ej alltid de lyckas i sina
bemödanden och de gå lika tyst och vänligt som de kommit
med den nåd, hvarpå de säkert veta sig innehafva det enda
ofelbara patentet. Men få de någon med sig, då växer sången
i styrka och då stiga hallelujaropen kraftiga ur hundratals strupar.
Värmen blifver kväfvande, ljuslågorna liksom brinna
mattare, de brokiga fanorna med inskriften »Eld och blod» vaja
kraftigare, näsdukarne fladdra likt hvita dufvor i luften och
handklappningarne bullra till musikens skrällande
ackompanjemang.
Så springer en medelålders man, tydligen en arbetare upp
och börjar vittna. Orden forsa öfver hans läppar, han vältrar
sig i synd och last, drager upp en hemskt realistisk tafla af
superi och olyckligt familjelif för att i en abrupt vändning sluta
med en försäkran om, att han gjorts lycklig genom ett knäfall
vid denna estrad, just denna. Knappt har han slutat sitt orediga
men gripande föredrag med ett långt utdraget amen, hvilket ett
dussin af hans meningsfränder taga upp och sinsemellan jong-
Kommendör W. E. Oliphant.
Fru Celestine Oliphant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
