- Project Runeberg -  Bönderna / 1. Hösten /
235

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’235

Gubben märkte intet av allt detta, för han stod
och såg till att Anteks kommo i väg.

Och i väg kommo de.

Utan att träta och väsnas längre packade de
ihop sina tillhörigheter, buro ut sitt husgeråd och
sina bylten; Hanka höll på att svimma i sin
förtvivlan, men Antek stänkte vatten på henne och
manade henne otåligt att skynda på; han bara
ville i väg från far sin, så fort som det någonsin
var möjligt...

Han lånade en häst av Klemb, faderns ville han
inte ha, och körde sakerna till Hankas far i ändan
av byn, bortom krogen.

Från byn kommo ett par gårdsägare med Roch
i spetsen och ville stifta frid, men varken sonen
eller fadern tålde att höra ett ord om den saken.

— Bäst han prövar på hur friheten smakar och
det egna brödet, svarade gubben.

Antek svarade inte på fridsmaningarna, endast
lyfte sin knutna näve och svor en så fruktansvärd
ed, att Roch bleknade och sällade sig till
kvinnorna, som talrikt hade samlat sig på gården och
förstubron, under förevändning bevars att hjälpa
Hanka, men mest för att få ynka och pladdra.

Då den förgråtna Jozia dukade fram middagen
åt fadern och Roch, hade redan Anteks med de
sista sakerna och barnen åkt ut på vägen. Antek
såg sig inte ens om på stugan, bara korsade sig
och drog en tung suck. Så gav han hästen en
klatsch, satte axeln mot vagnen, fulltravad med
packsaker, och började gå framåt stel som ett lik
och vit som ett papper i ansiktet, ögonen glödde
av lidelsefullt hat, och han hackade tänderna som
i feber — men inte ett ord sade han. Hanka
släpade sig efter vagnen, äldste pojken hängde i
moderns kjol, den yngste höll hon tryckt i famnen,
och framför sig drev hon kon, en gåsflock och
två magra grisar, och så tjöt hon, så förbannade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Mar 14 18:58:09 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/1/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free