- Project Runeberg -  Bönderna / 3. Våren /
17

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

17

garna kommo barn drivande hjordar framför sig
och hojtade muntert.

Och Lipce låg där på ömse’ sidor om dammen,
som det nog hade legat ända från världens
begynnelse med sina gamla apelgårdar och sina
gärdesgårdar.

Agata släpade sig mödosamt framåt. Endast
ögonen var det fart på, och de sågo allt. I
mjöl-narns hus, som låg ett stycke ifrån vägen och
såg ut som en riktig herrskapsbyggning,
fladdrade vita gardiner i de öppna fönstren,; och
mjölnarhustrun själv satt på tröskeln omgiven av en
flock snattrande gåsungar, gula som om de varit
av vax.

Den gamla hälsade gudsfred och gick tyst
förbi, glad att hundarna, som lågo och drogo
sig utanför väggen, inte hade fått väder av henne.

Hon gick över bron, under vilken vattnet
dånande forsade fram mot kvarnhjulen; där bredde
vägarna ut sig som ett par armar, omslutande
hela dammen.

Ett ögonblick stod hon obeslutsam, men
begäret att se allt tog överhand, och hon vek in
på vägen åt vänster, som var litet längre.

Smedjan, som kom först och låg tätt vid
stranden, var stängd och tyst. Ett par skakel och några
rostiga plogar lågo invid den nerrökta väggen,
men smeden syntes inte till, bara smedshustrun,
som i lintygsärmarna stod och grävde ett land i
apelgården invid vägen.

Nu stannade hon utanför var stuga, och stödd
mot den låga stengärdsgården tog hon en lång
överblick över uppfartsvägen, den öppna
förstugan, fönstren. Ibland gåvo sig hundarna till att
skälla på henne, men sedan de nosat på henne,
tycktes de liksom känna igen att hon hörde till
byn och vände tillbaks och lade sig utanför
väggen i solen.
2. — Re y mont. Bönderna. 111.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:17:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonderna/3/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free