- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
263

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’263

tade ögonen i boken och läste halvhögt för sig
själv, medan han långsamt gick framåt.

— Om vad står det skrivet där? frågade hon
skyggt och tittade i boken.

— Om ni vill skall jag läsa litet för er.

Som det råkade stå ett lummigt träd just där,
satte han sig i skuggan och började läsa. Jagna
hukade sig ned mittemot honom, och med hakan
stödd mot händerna lyssnade hon andaktsfullt,
utan att taga ögonen ifrån honom.

— Vad tycker ni om det? frågade han efter en
stund och lyfte på huvudet.

Hon rodnade, såg bort och stammade förläget:

— Jag vet inte... Det där är ingen historia
om kungar, eller va?

Han bara höjde litet på ögonbrynen och
fortsatte att läsa, men nu långsamt och tydligt, ord1
efter ord. Det var om åkrar och säd han läste,
om en herrgård som stod i en björkdunge och
så om godshcrrns son, som kom hem, och en
herrgårdsfröken som satt med barnen i
trädgården ... Och alltihop var satt på vers precis som
psalmerna, och det lät som en predikan också, så
bäst det var ville hon sucka, göra korstecknet
och gråta en tår, så tagande lät det.

Men det var kvävande hett där i skuggan och
läet, runtom stod en tät vägg av råg mängd med
blåklint, vicker och vinda, och inte en svalkande
fläkt nådde in till dem. Genom den kvava
stillheten drog bara rasslet av de tungt hängande
axen. Ibland kvittrade några sparvar uppe i
grenarna och ett bi surrade förbi.

Jasios stämma klang så förunderligt innerlig
och varm, men fast Jagna satt och såg på honom
som på en helgonbild och inte lät ett ord undgå
sig, nickade hon ändå till tag på tag, för hettan tog
henne och hon började känna sig så sömnig, så
hon visste inte hur hon skulle bära sig åt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free