- Project Runeberg -  Bönderna / 4. Sommaren /
277

(1924) [MARC] Author: Wladyslaw Reymont Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’277

Han talte brinnande varmt och ibland så
hög-lärt så det fanns inte vån att begripa allt, men
en helig eld tändes i dem, hjärtana svällde av
hänförelse, av tro och kraft och offervilja. Antek
brast ut:

— Jesus... för oss bara an... jag följer 0111
det så skall vara in i döden!

— Vi följer allihop, och står något i vägen
slår vi ner det!

— Vem skulle rå på oss? Låt dem försöka; bara!

Så ropade de den ene efter den andre, så itända

att han måste tysta dem. Han makade sig än
närmare och började undervisa dem oin hurdan den
där stora dagen skulle vara beskaffad och vad
dc hade att göra för att den skulle komma snart.

Det var så märkliga och oväntade saker att dc
lyssnade med återhållen andedräkt, med bävan
och fröjd på engång, varje hans ord anammade
de lika troende andaktsfullt som dc heliga
sakramenten ... Han öppnade himlens portar för dem,
han lät dem skåda paradiset, och deras själar
sjönko hänförda i stoftet, deras ögon skådade
outsägliga ting, deras hjärtan lyddes till ljuvlig
änglasång.

— Det står i er makt att det skall ske, slöt han,
nu ganska trött. Månen gömde sig bakom ett
moln, himlen grånade och det vart skumt över
fälten, skogen mumlade något och säden rasslade
ängsligt, och bortifrån fjärran byar hördes
hundskall. De sutto stumma, de hade blivit så underligt
stilla, som rusade av hans ord och högtidliga
som efter en edgång.

— Nej, nu är det på tiden att jag ger mig av,
sade Roch och reste sig. Han omfamnade och
kysste dem den ene efter den andre, och de hade
så när börjat gråta av sorg. Sedan böjde han knä.,
läste en kort bön, föll på sitt ansikte och slog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 15 00:13:26 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonderna/4/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free