Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1069
England
1070
läror och. drivna till förtvivlan
av sin usla ställning, slöto sig
massor av livegna bönder
tillsammans och drogo under
ledning av Wat Tyler härjande och
mördande mot London 1381.
Upproret kuvades genom Rikards
ingripande, men under största delen
av hans regering rasade häftiga
partistrider mellan hans
härsklystna farbröder och andra
stormän. Under inflytande härav
utvecklade sig Rikard till en
oberäknelig despot, varför han
förlorade alla anhängare och
störtades av sin kusin Henrik av
Lancaster, son till Edvard III:s
fjärde son. Henrik IV (1399
—1413) erkändes av parlamentet
som konung, ehuru Edmund
Mor-timer var närmare till tronen ss.
ättling på mödernet av den tredje
sonen. Trots denna vanskliga
ställning lyckades Henrik kuva
flera uppror till förmån för den
unge Mortimer och för Rikard
II, som dog i fängelset 1400,
troligen mördad. Henrik litade sig i
främsta rummet till kyrkan och
anställde förföljelser mot
lollar-derna för att vinna dess stöd.
Hans son H e n r i k V (1413—22)
förnyade för att stärka sin
ställning kriget mot det av inre
strider hemsökta Frankrike. Han
segrade vid Azincourt 1415,
erövrade n. Frankrike, gifte sig med
Karl VI :s dotter och blev genom
fördraget i Troyes 1420 erkänd
som fransk tronarvinge men dog
redan 1422, efterlämnande en
späd son Henrik VI (1422—
61). Då Karl VI s. å. avled blev
barnet även konung av
Frankrike. Där fortforo engelsmännens
framgångar under konungens
farbroder, den duglige Bedford, men
efter Jeanne d’Arcs uppträdande
följde i Frankrike en
nationell väckelse, och sedan förlorade
engelsmännen steg för steg sina
erövringar. Vid krigets slut 1453
återstod endast Calais. Hemma i
England kämpade under tiden två
stormannapartier om makten över
den svage konungen. Stormännen
hade under det långvariga
franska kriget vant sig vid
självsvåld, och efter krigets slut kunde
de icke finna sig i hemlandets
små förhållanden, varför lokala
småkrig ständigt uppstouo. Då
Henrik VI 1453 blev
sinnesrubbad, övertogs styrelsen av hans
närmaste frände, Rikard av
York, som på fädernet
härstammade från Edvard III:s fjärde
son men på mödernet från den
andre. Huset York hade således
bättre anspråk på kronan än
huset Lancaster. Henriks
viljestarka gemål, Margareta av
Anjou, anslöt sig till Yorks
motparti. Då Henrik tillfrisknade
och avlägsnade York från allt
inflytande, grep denne till vapen,
och med hans seger vid S:t
Al-bans 1455 började ”rosornas”
krig, så kallat, emedan Lancaster
förde en röd ros i vapenskölden
och York en vit. Då
konunga-paret även efter nederlaget
fortfor att identifiera det slagna
partiets sak med sin egen,
framträdde York med anspråk på
kronan, och därigenom blev striden
dynastisk. York själv blev snart
besegrad och dödad, men hans
son fick överhand och hyllades
som konung under namnet E d
-vard IV (1461—83). Henrik
föll som fånge i hans händer.
För sin seger hade Edvard
främst att tacka den mäktige
earlen av Warwick
(”kungamakaren”), men genom sin
trolöshet retade han denne emot sig,
varför Warwick och Margareta
försonades. Edvard drevs nu i
landsflykt, och Henrik VI åter-
Ord, som ej återfinnas under E, torde sökas under Ä,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
