Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1443 Fattigvård 1444
oskyld person (ofta även kyrkan
1. anstalt för fattiga) överlämna
sin egendom. Under medeltiden
handhades F. i huvudsak av
kyrkan och religiösa organisationer
samt bekostades till största delen
av enskilda bidrag. F. vilade på
den uppfattningen, att det var
ett ”Gudi behagligt verk” att
giva allmosor till de fattiga.
Härigenom uppmuntrades tiggeri och
allmosegivande, och bland de
nödställda inmängde sig allt
större skaror av dagdrivare,
lättingar och kriminella element,
mot vilka stränga repressiva
åtgärder blevo av nöden. I början
av 1300-t. torde de första
hospitalen och
helgeands-husen, som omhändertogo alla
slag av vårdbehövande, ha
upprättats. Helgeandshuset i
Uppsala, som blev färdigbyggt 1305,
var antagligen det första i sitt
slag i Sverige. Vid medeltidens
slut bestod F. dels i försörjning
på hospital, som bekostades av
kyrkans medel, gåvor och
testa-mentsmedel, dels i
allmosegivande. De fattiga, som orkade gå
omkring och tigga, försågos med av
prästerskapet utfärdade
rekommendationsbrev, s. k.
tiggar-p a s s. Olovligt bettlande
bestraffades strängt. Passen gällde först
inom stiftet; genom 1698 års
tig-garordning begränsades det
legala tiggeriet till hemsocknen,
och 1847 utfärdades uttryckligt
förbud mot varje slag av
bettlande. -— Reformationen
medförde betydande förändringar av F.
Luther bröt med den medeltida
uppfattningen av fattigdomen ss.
något gott i och för sig och av
allmosegivande utan urskillning ss.
en god gärning samt utgick ifrån
Pauli ord: Om någon icke vill
arbeta, så skall han icke heller äta.
I och med reformationen blev F.
en statens angelägenhet, och
kyrkan berövades de medel, varmed
den kunnat underhålla de fattiga.
Gustav I ägnade synnerlig
omsorg åt hospitalsväsendet, men
all annan F. förblev ända till
1700-t:s slut grundad på enskild
välgörenhet, trots omfattande
försök vid 1624 års riksdag att
efter mönster av drottning
Elisa-bets engelska
fattigvårdslagstift-ning (1601) ordna frågan.
Uppfattningen om socknens
skyldighet att taga vård om sina fattiga
trängde alltmera igenom.
Hospi-talsordningen av år 1753 fastslog,
huru kostnaderna för F. skulle
fördelas på invånarna i
proportion till deras andra utskylder.
Härmed uppstod frågan om den
fattiges hemortsrätt
(varigenom fastställdes, vilken
kommun skall bekosta underhållet av
en viss fattig), en fråga, som
särskilt under 1800-t. komplicerades
i samband med befolkningens
tilltagande rörlighet och
massfattig-domens uppträdande som följd av
den inbrytande industrialismen.
Härvidlag stodo industriidkarnas
och godsägarnas behov av
arbetskraft gentemot den bofasta
bondebefolkningens önskan att
vägra inflyttning till socknen av
personer, som befarades skola
falla F. till last. 1788—1848 var
inflyttningen i en kommun i vissa
fall beroende av sockenstämmans
medgivande. — Efter flera
ansatser till en reform av F. i början
av 1800-t. erhöll Sverige 1847 en
fattigvårdsförordning, som
fastslog vissa allmänna, fullt
moderna grundsatser för F: s
handha-vande men som samtidigt
lämnade stor frihet åt kommunerna
att efter de lokala förhållandena
ordna sin F. i enlighet med dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
