Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
solen, som stekte ryggarna, men det
berodde äfven på det främmande paret,
som från familjen Nilssons sida var
föremål för en med nyfikenhet
blandad ovilja.
Fru Nilsson, som plötsligt blef
orolig, fick fru Stenberg ensam:
”Det gör väl ingenting, att Elsa är
med "!” hviskade hon. ”Vi kunde inte
gå ifrån henne och hon är en så’n snäll
flicka!”
Fru Stenberg kastade en tveksam
blick på fru Lund, innan hon svarade:
"Asch nej, hvad kan det göra?
Det behöfver ju ingen veta!”
Fru Lund, som med sin fästman
under armen gick några steg före de
andra, vände sig om och stannade.
Med en behagfull rörelse förde hon
näsduken öfver det koppärriga
ansiktet, hvaröfver svetten rann i stora
pärlor och sade med en matt läspning:
”Pyh, en sådan förskräcklig värme,
mitt herrskap!”
Yttrandet, hvilket betraktades som
ett fint försök att bryta tystnaden,
mottogs med allmänt bifall. Öfverallt
kommo näsdukarna i rörelse. Till och med
maskinisten förde handen till fickan
och drog upp något smutsigt och oljigt,
som han skyndsamt stoppade ned igen.
I stället för näsduk hade han fått tag
på ett fång med trassel. Nu nöjde
han sig med att taga af hatten och
pusta.
Fru Lund såg på honom genom sin
pince-nez med lekfullt koketteri:
”Till och med unge herr Nilsson,
som är så van vid värmen, lider af
hettan! Mina damer, hvad ska då vi,
stackars svaga kvinnor, säga?”
Fru Lund hade klädstånd på Gamla
Kungsholmsbrogatan och såg
egentligen inte svag ut. Hon var en stor
kvinna med pompösa former.
Hen
THORE BLANCHE
nes fingrar voro öfversållade med
ringar, hvilka glänste som guldsnodder,
halft öfvervuxna af det frodiga, hvita
hullet. Trots hettan var hon iklädd
en svart sidenklänning, som frasade vid
hvarje steg och hvaröfver det svettiga
ansiktet sken som en nyskurad kastrull,
ytterligare illumineradt af en knippa
eldröda band.
Herr Almquist var nära tio år
yngre än sin fästmö och ett halft
hufvud kortare, med ett par spelande ögon,
vana att falka efter tioöringar och med
öfverflödigt stora gester, som om han
ständigt gick och bar på osynliga
punschbrickor. Det var emellertid
meningen, att han skulle öfvergifva sitt
yrke för att kunna odeladt ägna sig
åt sin fästmö.
Tack vare fru Lund hade samtalet
kommit i gång och under allmän
munterhet anlände man till Bellevue.
Det var, som sagdt, en vacker dag.
Den vackra parken lyste af grönska,
med djupa, svala skuggor, öfver hvilka
solskenet låg som ett gyllene nät. Det
doftade af sommar under de höga
träden och nedanför sluttningen glänste
Brunnsviken som en spegel mellan
löfverket.
Sällskapet gjorde halt och herrarna
satte ner matkorgarna. Alla sågo sig
ett ögonblick omkring, omedvetet
gripna af det stilla behaget under de
lummiga träden, i hvilka fåglarna
kvittrade, alla rönande intryck af den
helgdagsstämning, som en vacker
sommardag hvilar öfver naturen.
Klädståndsfrun, som efter sitt förra
grepp tillvunnit sig allmänna
sympatier och som kände sig helt sentimentalt
stämd, gaf äfven nu uttryck åt den
allmänna känslan. Med sin feta hand
pekade hon ut öfver parken och sade
med stort eftertryck :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
