Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA BLAD UR FÄKTKONSTENS HISTORIA
italienska mästarna Giganti och Capo
Ferro trädde fram på arenan.
Den förre tillkommer äran af att
tydligt hafva förklarat fördelen af
utfallet och användt det vid nästan alla
af honom beskrifna anfall.
Hans finter bestå aldrig af mera än
en rörelse, hvilket ju var en nödvändig
sak, då vapnens längd gjorde det omöj-
ligt att föra dem med någon större grad
af hastighet.
Gigantis verk var synnerligen
fullständigt och väl utarbetadt, men intet
arbete i fäktkonsten har under denna
period haft att glädja sig åt en sådan
framgång som Capo Ferros verk.
Här finner man för första gången
omtalad den vänstra handens roll
såsom en motvikt mot öfverlifvet vid
utfallet och bland hans illustrationer
finner man flertalet utan
vänsterhandsdolk och med bakåt utsträckt arm (bild
13), ehuru han visserligen ägnar ett
helt kapitel åt nämnda vapen, som han
dock förordar vid försvaret och ej vid
attacken.
Han omnämner också att vänstra
handen äfven utan dolk kan nyttjas att
afvärja motståndarens stötar. Att i
samma syfte begagna kappa lindad
kring vänstra armen försmår han ej
heller understundom.
Skölden säger han sig dock ej kunna
rekommendera.
Enligt tidens sed upptager boken
naturligtvis en stor mångfald attacker,
och illustrationerna framställa samt och
synnerligen den ene af de stridande
jämmerligen genomborrad.
Bland Capo-Ferros efterföljare må
här nämnas Quintino — om ej annat
så för den vackra titel han gaf sin
fäktbok, nämligen »En kostelig ädelsten,
hvilken innehåller många märkvärdiga
hemligheter och nödvändiga
försiktighetsmått vid försvar mot människor
19.
285
och hvarjehanda slags djur, nyligen
bragt i dagen af mig Antonio Quintino
till bruk för alla ädla själar».
» Utom titeln intet mer» skulle man
kunna säga om detta arbete.
Något bättre vitsord måste gifvas
Alfieris verk. Han hade egentligen sinne
för det imposanta och dekorativa i
fäktkonsten (bild 14) och hans arbete
är utsökt väl illustreradt och ett
specialverk af hans hand huru man på
elegantaste vis bör sköta en pik och
utveckla ett banér är ett utmärkt prof
på 1600-talets pompösa stil.
En upplysning af vikt lämnas dock
i hans fäktlära, och det är att
dimensionerna på svärdet tyckas hafva
minskats med några tum och äfven gjorts
lättare.
Härefter möter oss ett verk, mindre
intressant såsom en afhandling i
fäktkonsten än som ett stycke kulturhistoria.
Dess utgifvare Morsicato Pallavincini
var nämligen en mäkta berest herre,
som farit Europa rundt och han gifver
äfven sina läsare del af sina intryck,
särskildt i, hvad som rör fäktkonstens
ståndpunkt och utveckling i de olika
staterna. Så förklarar han t. ex.
orsakerna till att Spaniens fäktkonst stod
nästan absolut stilla helt naturligt genom
att omnämna hurusom det fäktaregille,
som där hade existerat sedan
medeltiden, ännu hade sina privilegier kvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
