Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
Bild 12.
skärande hugg och kompletterades
vanligen med en sköld, hvaraf öknamnet
»swash-bucklor», sköld-skramlare — ett
motstycke till vårt »sabel-skramlare» —
med lätthet kan deriveras.
De skador som uppkommo vid
strider med dessa vapen, voro mera hemska
att åse än egentligen lifsfarliga, såsom
äfven en författare yttrar: »Sällan har
det händt, att någon blifvit dödad, då
det ansetts omanligt att stföta med
spetsen eller hugga nedanför knäet, men
sedan den fördömde förrädaren
Rowland York först började sticka med
rapier, har fäktningen förlorat sin
ofarliga natur och de gamla vapnen
kommit ur bruk.» Af fäktlitteratur är
endast ett arbete förtjänt att omnämnas,
nämligen en fäktlära af Vincentis
Saviolo, som af allt att döma måtte
hafva varit en skicklig fäktare och
märklig man, men så satte han ej heller
»sitt ljus under ena skäppo». Fem eller
sex olika fäktmetoder hade han
studerat med kritisk skärpa »and by no little
labour and paine» sammanfört det bästa
ur dem alla till ett enda, efter hans
egen tanke ofelbart
system.
Eftervärlden dömer
kanske ej alldeles så
mildt och = tilldömer ä»
hans verk endast rela- ”” ::
tiva förtjänster. Bland ”
dessa torde i första
rummet böra
framhål
tzea y (GOOGle
STEN DRAKENBERG
las, att han, frånräknadt
Mi
nerva, som han anser sig böra
låta figurera litet i företalet,
reder sig förunderligt bra utan
- alla mytologiska och
mate
— matiska tillbehör. Varningar
sa att hugga för mycket
före
== komma i hans bok. Att öfva
sig med endast värja ansåg
han tillhöra en god
utbild
ning och uppmanar att härvid växla
med höger och vänster hand.
Då det gäller verklig strid tillrådde
han likväl att begagna sig af både
svärd och dolk.
I de skandinaviska länderna följde
man så godt sig göra lät utvecklingen
i det öfriga Europa, men den ende kände
författaren, som omtalas, är italienaren
Salvator Fabris, hvilken under en tid
var hof-fäktmästare hos konung Kristian
IV af Danmark, åt hvilken han
tillägnade sin bok, som äfven några år
senare dedicerades till Gustaf II Adolf.
Hvarje rad i hans digra verk
handlar om praktisk fäktning, och dess
principer. Angående hugget fattar han sig
kort och ägnar sin mesta
uppmärksamhet åt stöten såsom den lämpligaste
anfallsformen (bild 12). Vidare
afhandlar han sättet att utan någon
förberedelse vara redo till strid, hvilket hade
sin stora nytta med sig i en tid, då
renkontrestrider eller dueller utan
vittnen hörde till ordningen för dagen.
Efter Salvator Fabris gjordes inga
epokgörande förbättringar, förr än de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
