Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 ELSA LINDBERG-DOVLETTE
att det alltid var mycket buller och
bång och klamprande omkring honom.
Men var det långdans så anförde
han i alla fall. Och den stora svarta
klumpfoten slog säker takt åt den lilla
röda barnfiolen.
Närmast ” Stöfvelkungen” dansade
förste gesällen. Han var en ung man,
skönvuxen och svarthårig, granna
lockar hufvudet rundt. Honom höll ”
Stöfvelkungens” dotter i handen. Deras
händer knöto sig om hvarann trofast.
Ty de ville gå så hand i hand genom
lifvet, de två, men fingo endast göra
det i dansen. Hon var vänögd och
mildögd och storögd och blåögd. Men
en "”Stöfvelkung” kunde ej gifva sin
dotter åt en fattig gesäll, alldeles som
i sagan.
Efter de två krumbuktade sig den
andre gesällen. Han var beckig om
näsan och bockkrum om benen och
läderbrun i ansiktet. Han skifvade sig
och girade och när de andra togo ett
steg, hoppade han två. Efter honom
smög sig den lilla, lilla skonåtlerskan.
Hon var så klen öfver axlarna och
hade intet bröst. Hon var så hvit om
kinderna och så tyst i rösten, men när
Fiola spelade en riktig grannlåtsmelodi,
då sjöng det inom henne. Och hon
blef skär om de smala kinderna.
Närmast henne hoppade med tunga
steg det gamla butiksbiträdet i ylleväst.
Svårt hade hon med andhämtningen,
men med skulle hon, krokig i ryggen
af allt profvande och veckig i pannan af
allt prutande och räknande.
Springpojken skuttade mot sladden,
ett härligt ögonblick i hans örfilstunga
o lif. Men allra sist tumlade ”
Stöfvelkungens” små barn.
Där Fiola stod och spelade, såg hon
dem alla dansa förbi. Och af deras
uppriktiga, glada ansikten lärde hon sig
omedvetet den friska, enkla
naturglädjen, spelade den in i sig liksom,
att återgifvas och framkallas sen
käckt och omedelbart, med äkta,
frimodig klang — en gång i framtiden,
när hon som vuxen skulle stå på
konsertestraden inför en trött och
blaserad publik.
SJÄTTE KAPITLET.
FRÖKNARNA ”PAPPERSKNIF”.
Bara en liten hoppande låga och
hela fönstret skulle i ett fladdrande
ögonblick blifvit ett enda, kolande svart.
Men som det var att beskådas i sin
skära silkespappersskrud af tunna
lampskärmar, som hängde vaggande på
trådar ned från taket, fransade och
veckade och krusade och klippta —
och infattadt i den precisa raden af
nätta små bokmärken, prydda med
blommor och verser och gratulationer
i guldtryck och med blåögda änglar,
som kunde stå för sig själfva och hade
glitter på vingarna — så fanns det
däröfver något af skär jungfrulighet, litet
bleknad och instängd, men fin och vän.
Det var naturligtvis vid den gamla
gatan, som det skära fönstret kastade
sitt blyga, milda sken. Och alla
brukade stanna och se länge på allt det
nätta, Som fanns att se.
Barnen isynnerhet kunde aldrig få
nog af all bokmärksprakten och de
hvita änglavingarnas glitter. De kunde
stå utanför länge och bara se och
undra.
Men Fiola fick gå in genom den
smala butiksdörren, fick se på all
härlighet på nära håll, så mycket hon ville.
De, som ägde den lilla handeln, var
fröknarna ” Pappersknif”. Så kallades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
