Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 SIGFRID
En svärm af sparfvar gnisslade
uppe i de purpurbruna lönnarna
framför verandan och en lätt doft af tjära
och nysågadt trä kom drifvande mellan
trädgårdens knotiga och hvitkalkade
aplar, som just börjat blomma.
Granntomtens lilla båthvarf hamrade och
surrade redan i en sista känning af den
stora vårbrådskan.
Leonard Swedelius tog käppen och
den stora plantageägarhatten och gjorde
sin morgonpromenad.
Först tog han sig uppför backen,
där gräset redan började torka och
gulna i skrefvorna och tistlarna vid
vägkanten stodo stela och raka i väpnad
neutralitet. Så var det ett tallbälte med
höga pelarstammar. Där lefde ännu
under älggräs och syra en bäck af
vårflödet. Han stannade och lyssnade till
den. Det var som många små klara
och bråda stämmor talte vänligt med
hvarandra i tystnaden.
Nu var han ändtligen ute på fälten
och gick i daggen bland darrgräs och
smultronblom längs en dikesren. Rundt
omkring honom stodo de unga
tobaksplantorna i långa, käppraka rader.
Leonard Swedelius var tobaksodiare.
Hela det blygsammare Stockholm
snusade och rökte Leonard Swedelius.
Han tog upp en planta, kände att den
var smidig och tung och nickade
belåtet. Så gick han vidare.
Det är en stor glädje för en
gammal man att gå omkring så här en
junimorgon på sina ägor. Här tillhör
hvarje kvist och blomma honom. Här
är hvarje torfva hans i kraft af många
mödor och drömmar. Här kan han gå
och ställa och planera och tänka ut.
Många hade legat öfver Leonard och
velat köpa marken, som <stadens
växande gjort värdefullare för hvar
SIWERTZ
dag, men han sade nej. Han förstod
hvilken afundsvärd lycka det var att.
äga ett stycke lefvande jord, som var
befolkad med hans egna
ungdomsminnen ...
Han stannade i solen, tog upp sin
stora blå- och rödrutiga näsduk, bredde
den på en mossig sten och satte sig att
betänksamt plocka sönder en
smörblomma. Så såg han åter upp, kastade
blomman ifrån sig och stötte
bekräftande käppen i marken. Jo, jo, det var
rätt som han gjort. Saken var den att
han just i dagarna fått mottaga ett högt
anbud. Han förstod sig nog på affärer
och visste att det var utomordentligt
fördelaktigt. Han hade haft riktigt
svårt att freda sitt samvete. Men det
var ändå omöjligt att gå ifrån
alltsammans ... han kunde inte och därmed
basta ...
Det var som om denna sista
pröfning bundit honom ännu närmare vid
den gamla gården. Han såg sig om i en
obeskriflig, stumt genomträngande
förnimmelse att vara hemma. Som en
smekande värme spred den sig ända
ut i hudens porer. Och som han satt
där kommo minnen dalande likt
äppelblom ur den disiga morgonluftens
stillhet. Klara, fordringslösa och enkla
kommo de, små färdiga, tysta,
oåtkomliga världar med ett hemlighetsfullt,
förklaradt ljus öfver sig. Och alla voro
de vackra... äfven de sorgsna...
äfven det sorgsnaste, det stora, stumma
ungdomsminnet, som liksom var en
moder för alla de andra...
Han slöt ögonen och lät solvärmen
glida öfver sitt ansikte. Hvarje
bitterhet försmalt i denna smekning som af
mjuka barnahänder. Det syntes honom,
som om han kämpat sig igenom det
långa lifvet, blott för få dröja så ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
