Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄLARBROÖDERNA
fram och tillbaks på verandan, ända
tills han kände sig alldeles tung och
trött i kroppen och sjönk ned i
korgstolen.
Så for han upp vid ett beslut att
fara in till staden och gick genast och
bytte kläder. Men när han stod på
ångbåtsbryggan, kom det meningslösa i
stadsresan öfver honom som en
blytyngd. Hvad skulle han göra hela
förmiddagen på de tomma, heta,
dammiga gatorna?
Nej då var det trefligare att fara
öfver till Kristoffer ett slag!
Han kom sig inte för att kalla på
drängen utan öste med egen hand och
i helgdagskläderna den gröna snipan.
Så sköt han ut tyst och fort. Det var
som han fruktat, att någon skulle se
honom.
Ett löjstim slog utanför slasktrappan
och en mås satt uppe i ruskpricken på
grundet. Solen stack redan Leonard i
nacken, när han böjde sig fram vid
årtagen. Han tyckte det var som ett stort,
forskande öga stirrat honom i ryggen.
Han landade och stannade tvekande
vid korsvägen framför slottet, så slog
han ändtligen in på den gamla
almallén. Framför solurets korsade ringar
under flygelväggen stannade han åter
och kontrollerade mekaniskt sin klocka.
Det såg ändock för ogästvänligt ut,
det gamla spökhvita slottet med den
tunga ekporten och järngallren för
fönsterna. Och förresten, var inte
Kristoffer upptagen med sin rond vid den
här tiden på dagen. Han var
sannerligen inte i humör att följa med honom
och se på dårarna. Han kunde ju
promenera litet och komma tillbaks senare.
Leonard klef hastigt in under
almarna för att inte bli sedd uppifrån
fönstren.
175
Så tog han vägen bakom slottet och
gick sakta framåt den lilla gröna villan
i schweizerstil, med händerna
eftertänksamt på ryggen flanerade han som
en gammal stilla och beskedlig
landtjunkare. Men strupen brände och det
lyste små röda fläckar på kinderna.
Han var icke längre glad, Leonard
Svedelius. Gamla sorger gledo upp och
skymde för blicken. Gammalt hopp
stack honom med sin udd. Han gick
dit han måste gå. En osynlig tråd drog
honom. Hans hjärta var blygt och
skälfvande som en ynglings, ty det var
sin ungdoms älskade han skulle skåda.
H.
- På det hvälfda rummets hvitkalkade
väggar hängde några gamla
takmålningar som Kristoffer Sebardt en gång
räddadt nerifrån den stora slottssalen.
Det var en svullen Mars med bara knän
och fladdrande kolt. Han hvälfde sin
pik utan att ana, hur barock han såg
ut. Så var det en fet och blyg Adam
som bet i äpplet och skelade. Han
hade en gång stirrat ned på den gamie
general från trettioåriga kriget, som
byggt det hvita slottet och fylldt det med
rofvet af långa, tyska kampanjer. Nu
såg han blott en blå stjärnkarta och en
benrangelsman, som stod slapp och
handfallen i den höga, öppna
täljstensspiseln på motväggen.
Benranglet hade varit den första
lyxmöbeln i Kristoffer Sebardts lilla
studentdublett vid Slottsgatan i
Uppsala, och det hade fått följa med vid
alla hans lifs flyttningar. Han
begagnade det mest att hänga sin hatt på ...
Det var en söndagsafton i augusti.
Kristoffer satt lutad öfver ett stort
franskt verk om personlighetens
sjuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
