Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
Hon var så liten och spenslig i sin
hvita sidendräkt. De svala åren hade
varit vänliga mot hennes ansikte. Hon
hade orangeblommor i .det ännu mörka
håret och hon var skygg som en ung
brud, därför att hon aldrig glömt sin
kärlek. Det kom en fin, urskuldande
rodnad på hennes kinder, när hon
smög fram till Leonard.
De gamla fröknarna Lorenz vora
mycket magra och smala i sina hvita
dräkter. De stodo där som två ljus
som ingen, ingen hade velat tända.
Wingmark klef fram till
palmgruppen.
Ska vi så gå att förrätta
brudvigseln ?”
Paret trädde fram. De andra
bildade en halfcirkel bakom. Och så slog
Wingmark upp boken.
Patrik föll i sitt lilla skratt, när det
blef tal om de efterkommandes sällhet.
Leonard sade sitt ja med glad och
darrande stämma, men bruden
hviskade det tyst som en bön om. förlåtelse.
Så gaf man hvarandra ringen som ett
vårdtecken.
Fröknarna Lorenz gräto hela tiden
i sina näsdukar. Det händer ju att
gamla flickor bli litet rörda på bröllop.
Så tågade man in till middagen, ett
grånadt och stilla bröllopsfölje.
I början voro alla mycket tysta
utom Wingmark som åt å dragande kall
och ämbetets vägnar och högljudt
prisade gåslefverpastejen. Han uppbar
denna kväll sin fetma med en
konungslig värdighet, log ett bredt statskyrkligt
leende och var i allt såsom fisken i
vattnet. Han förlät storsint den rörde
och förbryllade Leonard, som mot all
god form talade före prästen. Och när
denne ändtligen krånglat sig igenom sitt
lilla, sinnessvaga välkomsttal, fattade
SIGFRID SIWERTZ
han själf champagneglaset och tolkade
: med flytande tunga allas känslor. Han
talade om det som gömmes i snö och
kommer upp i tö och om gammal
kärlek som aldrig rostar, Och så talte han
om äktenskapets nya nöjen och plikter,
förglömmande att de icke voro bruden
obekanta ...
Patrik var full af ironisk
förbindlighet mot fröken Lisen som suckade och
drack som en dufva. Han knackade i
glaset med darrande hand. Leonard
for upp skrämd och anade det värsta.
Patrik log illmarigt:
”Ja, mina d-damer och herrar,
nästa g-gång vi träffas så är det på
min begrafning ... Eller kanske det
blir b-barndop innan! Abraham var
hund-dra år och du Leonard är b-bara
sextiofyra! Ingenting är omöjligt. Jag
d-dricker för den förstfödde. Skål!”
Leonard rodnade litet och kastade
en ängslig blick på sin fru. Hon vände
sig från baronen och låtsades ej höra,
men det hade kommit en stor tår i
ögonvrån.
Kristoffer som fått den sorgsna
fröken Konkordia vid bordet, satt länge
och såg ut som han vore på sin rond.
Men nu mjuknade han plötsligt leende
och drack paret till och mumlade ett
gammalt läkarspråk, som han skrifvit
med fruktknifven på sitt kort:
”Cor ultimum moriens!”
Gammal <uppsaliensare <lystrade
Wingmark som en nummerhäst för
latinet och tolkade genast med
sherryglaset- i handen Kristoffers dunkla
språk. Och så reste man sig och
skålade för hjärtat som aldrig vill dö, och
därmed var den middagen slut ...
Efter kaffet ville Patrik nödvändigt,
att man skulle dansa. Fröknarna
Lorenz flögo upp förtjusta och
tjuguåriga. Bordet sköts undan i salen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
