Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 _
dit till bcstäinda gränser — ett land,
som skiftar i växling. Än faller det
splittradt i ett örikes svängda konturer
och uddiga mångfald och än smälter
det samman till ett fastlands kompakta
massa.
Vågsam och lockande äfventyrlig är
färden genom isarnas sällsynta
sagoland.
När Fiola kom upp på däck följande
dag voro alla de taflor från förra
kvällen, hön suttit och sett på och som
drupit af svart, förbytta till hvitt.
Och det var hvitt i alla tonrika
nyanser. Det skarpa, glashvita, som
glittrar hvasst till under frusen snö —
det matta, grönhvita som vid en
ljusglimt af plötslig och flyktig sol kan
blifva giftigt grellt — det blåhvita,
” sköra, som har likt långa, smygande
dödsskuggor — och det gulnade hvita,
så förvittrande torrt och kylande hårdt
i färgen.
Isarna gåfvo som en hel stelnad
sagovärld af underliga figurer och
formationer att se på. Där stodo två
isbjörnar, resta upp mot hvarann i
kamp. Där kröp en fjällig drake mot
en klippspets — det ofantliga gapet
glupande öppet och buken taggig
släpande mot marken. I fjärran skönjes
i det hvita töcknet riddarens höga
kontur. Han kommer i skinande
silfverrustning på bländande hvit häst för att
väcka prinsessan, som sofver under
skir isslöja.
Hvita svanor glida sakta öfver
dunkelt vatten och tätt slutna intill
hvarandra hvila isjungfrurna i smidigt
buktande linjer. — Där står ett slott med
luftigt gallerverk. Och där ha
isstyckena byggt sig till en kyrka med
spetsiga tinnar och så till ett grafhvalf,
hängande i kompakt tyngd. Hvita
sago
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
städers sirliga profiler och gula öknars
vida oändlighet och hemlighetsfulla
isskogars frusna skönhet — allt visar sig i
det hvitas tusende växlande taflor — —
Vinden tränger starkare på.
Snötjockan är plötsligt där likt en hvit,
stängande vägg, fäller sig ner skylande
allt likt ett tätt, veckrikt förhänge.
Isstyckena köra upp mot hvarandra.
Och i svarta, skarpa bukter löpa
springorna ut i det hvita, mötas, skiljas och
sluta hvarann åter i mörka, smidiga
armar — rinna ut likt strålar och göra
öriken i oändlighet af det, som nyss
var fastland.
Det sticker sylhvasst i luften. Det
glimmar och det blänker likt
diamantstoft, när ljuset är där bakom.
Det biter och sliter likt skarpa
tänder. — Ett dån och ett brak. — Det
hviner i tackel och tåg, som äro blanka
och styfva af is. Och hela den
oändliga isvärlden pressas och tryckes. Och
det är som om den klagade och
våndades. Isslotten falla samman, isstäder
försvinna, medan isvidundren kämpa
mot hvarann.
Isstyckena skrapa upp mot fartygets
bog, kasta sig, rulla sig likt rasande
djur i dödsvånda och störta sig åter
till anfall mot skeppet, som darrar, då
isen kramar det med jättekraft — — —
Under däck vet man intet af köld
och storm. — Blåhvitt, elektriskt ljus
öfver glänsande, brun mahogny, öfver
nypolerad mässing och slipadt glas. —
Mattor att låta foten sjunka mjukt in
uti — sidengardiner att stänga ute
mörker och is — förgyllning och
sammet att smeka ögat med. Och så
speglar till att samla allt i långa, djupa
perspektiver af raffinerade taflor och
bilder af förfinad lyx.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
