Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
ADVOKATENS UMGANGE
”Sitt stilla i båten, lilla raring, sitt
bara riktigt stilla,”” sade Netta.
Hårtestarna blåste henne i ögonen, hatten
satt på ena örat och hattnålen stramade
i de glesa stråna så det gjode ondt, men
hon vågade inte släppa årorna ett
ögonblick.
"’Oj, hvad det blåser, ”” sade Gösta.
""Nu skulle jag allt ha min segelbåt med
mig, hvad, Netta?’”
”’Jo, det skulle gå undan det, må
han tro,” svarade Netta mekaniskt.
Var det långt kvar? Hon vände
sig om för att se och genast kom en
våg och smällde till båten som svängde
med vinden och nästa våg som följde,
skvätte in öfver kanten. Då blef Kurt
rädd och skrek.
"Det kommer vatten i båten!”
"Äsch hvad du är dum, tror du
vi stjälper, hva?” sade Gösta
öfverlägset. Men han darrade litet på rösten,
Netta var så het och allvarsam. Med
en obeskriflig liten gest lade han
beskyddande armen om broderns hals
och satt stilla och rak med blicken
stadigt fäst på Netta. Och detta höll
på att alldeles göra slut på hennes
själfbehärskning, men hon fick inte ha
tankar för annat än rodden.
Nå, gudskelof, nu var man vid
badhuset snart! Men det fanns en grynna
strax därutanför. Netta, som inte visste
till sig af blåst och rädsla — det
surrade så underligt i hufvudet och hon
bara önskade att blåsandet hållit upp
ett ögonblick så hon fått andas ut —
Netta hade ingen tanke för annat än
att hålla stånd mot vågorna. Och med
ens hördes det dofva ljudet af en båt
som kör på grund — där stod ekan och
vaggande med fören högt uppe. Kurt
skrek gällt och Netta hade en för
553
barnen skrämmande ångest i sin röst,
när hon försökte lugna dem.
”Så ja, så ja, det är inte farligt,
små raringar, sitt bara stilla, nu är vi
snart hemma ...”
Hon måste resa sig och försöka
stöta båten från grundet. Det hade nog
gått helt lätt om vattnet varit lugnare,
men så fort hon fått loss den flata,
rangliga ekan kom en ny våg och körde
upp den, innan hon med oviga rörelser
hunnit sätta sig ned för att ro. Det
var som om vågorna varit skadelystna
djur, ilskna hundar, hon kunde inte
värja sig för dem, de anföllo henne i
flock och med en elak, triumferande
outtröttlighet. Sjön blef hemsk och
farlig, den hade krafter, som hon inte :
rådde på, där hon stod och kafvade
och stötte, allt otåligare och
ångestfullare.
”Satan! mumlade hon då båten
klämdes till med kraft mot stenen, ”nu
slås väl båten sönder för mig. Nej,
förlåt mig, Herre Jesus, man får inte
banna på sjön, ” tänkte hon ögonblicket
därpå. ”O jag fattiga syndiga
människa, som tagit de oskyldiga barnen
med mig.”
Tårar ville skymma blicken, men de
fingo inte hindra henne att se, och med
en häftig gest slängde hoa bort dem.
"Min egen älskade, om du visste
hur ljufligt det är att få sitta och tänka
på dig i mitt lilla rum, här är så tyst
och stilla —”
Men det var verkligen märkvärdigt
tyst, tänkte Beda med ens, där hon
med ett lyckligt leende suttit och bitit
i pennskaftet. Hon såg ut, kors, det
var ju inte vackert väder längre. Men
hvad i all världen — sjön var ju svart!
Netta måtte väl...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
