Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN TISTELGARDEN
hejdas han af tjänstflickan, som utträder
på väg till gårdens vattenkastare för att
skölja fisk och i förbifarten meddelar,
att apotekaren skickat hem drängen med
förfrågan, om herr Norman vill göra
honom nöjet att infinna sig till middag,
hvilken inbjudan antages under icke
mindre nöje.
När den bjudne på slaget fem är
hemma igen — apotekarn bor i samma
gård — och inträder i bersån, där
middagen skall serveras, så bekantas han
först med en par och tjugu års herre,
som får titeln skådespelare, hvarpå
apotekarn konstaterar brännvinets riktiga
temperatur och hickar till bords. Men
just som man skall dra ut stolarna för
att sätta sig, ser värden upp öfver
glasögonen och tillägger utan någon som
helst accent i uttrycket:
”Min son — äldsta barnet.”
Nya bugningar och middagen börjar.
Den blir både lång och glad och
Norman, som aldrig förr sett apotekaren
uppsluppen, skyller orsaken på sonens
närvaro. Likheten är omisskännlig —
samma stora proportioner på hufvud
och ansikte, ungefärlig hårfärg och
statur, sonen är endast smärtare och
förefaller längre och ändock får Norman
smått efter han iakttager dem intrycket,
att sonen blott är mask och härmning
och fadern originalet. Apotekarns korta
och idévarma talmanér fritt från hvarje
jargong väcker alltid resonans hos
Norman och befruktar hans
uppmärksamhet, så att samtalet för honom blir som
att deltaga i en konsert och sekundera
en intressant hufvudstämma, men med
sonen blir det ingen riktig anknytning
i tankegång och stämning och Norman
börjar erfara ett obehag, som någon
satt och bröt ensemblen genom att spela
Sitt instrument på främmande infall och
743
det ljusnar i honom, när skådespelaren
strax efter kaffet reser sig till afsked.
Tjänstflickan kom med rock och
resväska, man säger flyktigt farväl och
sonen ger sig ensam af, då tiden är
knapp och han väl känner vägen till
stationen..
Medan bordet dukas rent, göra
apotekarn och hans gäst syn öfver gårdens
blommor, buskar och träd. Alla ha
gjort sitt bästa och när hvar och en
fått beröm för sin dygd, slår man sig
åter ner i bersån och tänder pipor för
att i ro drifva fram till solnedgången
och toddyn.
”Är det icke så, att obetydliga
förhållanden rätt uppmärksammade kunna
blifva under, men,” fortfor apotekaren
efter en kort paus för ett tyst
instämmande, ”ej i den mening, att de
undandraga sig naturlig förklaring och
förhäxas till gåtor, som störa och oroa.
Tvärtom blir det under i legendens stil,
så att den lefvande bilden fångar och
uppvisar annars oåtkomliga sanningar
och man får den bästa kunskap, den
intuitiva, med förutsättning,
resonemang och resultat, sammanladdade till
en enda gnista, som upplyser och
rensar ens erfarenhet som blixten i
rym
: den. ”
Apotekarn sysslade något med sin
pipa och tog upp på nytt:
”Behagar du tänka på den gamla
bondapeln, som står längst fram i
gången. Någon ingifven människa har
påympat den med spanska rcnetter, som
trifves och gifver god skörd på den råa
stammen. ”
”Om herrarna skulle vilja veta,
hvem som satt dit den, så var det salig
far, ” passade värdinnan in och gjorde
entré med sin stickning för att fråga,
när hon borde komma med ”vännen”’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
