Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
920
fränder vid Estlands kust, det fattiga
Ejbofolket på Dagö och Nuckö m. fl.
platser. Kvällsvarden består af saltad
eller torkad fisk, korn- eller
hvetebröd med smör. Som dessert bjudas
äpplen och nötter. Köttmat i hvilken
som helst form är en sällsynthet, en
öfverdådig lyx.
Sedan man gifvit kreaturen bröd,
öl och salt, inbäres «julgalten« klockan
tolf på slaget. Den är ett stort bröd
af råg- eller hvetemjöl, ungefär en
half meter långt, formad som ett svin,
med tryne, näsborrar och ögon. Längs
med ryggen har man skurit
strimmor eller snitt, mellan hvilka degen
sticker upp i små spetsar som
föreställa borst. Dylika bröd bakas
öfverallt i Estland. I Wichterpal läggas
två på längden och ett tredje tvärs
öfver dessa, och de höljas med en
hvit duk, så att man endast ser
trynena. Runöborna baka en gumse
med vridna horn och korslagda ben.
Den kallas «<«julbock< och ätes på
Knutsdagen, den 13 januari. På Dagö
bakas julgalten af rent rågmjöl,
medan allt annat bröd dessutom
innehåller kli eller söndertröskade rågax.
Om vi nu skulle göra en titt hos
våra grannar, hinsidan Kölen. Att
man «<håller jul« äfven i Norge säger
sig själft. Kanske står julens ljus
och gamman i omvändt förhållande
till naturens karghet och sträfhet.
De sista åtta dagarna före den
stora högtiden kallades «skarkeugen”,
det vill säga en vecka som man
mödosamt knogar sig igenom. Maten
bestod till frukost af sill och potatis
eller ost och välling; till middagen
af gröt och «<myse<, vassla, sur som
tyskarnas «Dreimännerweins<, som
fått sitt namn däraf att två måste
KARL BENZON
hålla den tredje, medan den andra
dricker.
Äfven i Norge återfinna vi den
visserligen ganska demokratiska, men
tvifvelaktigt hygieniska
dopparesedvänjan. <När alle var rene (efter
badet på julafton) skulde de tilbords.
Retten som ventede var ”mölje’, d.
e. fladbröd, som man hafde bräkket
istykker og öst fedt pås.
Mölje — mouillé! Jämför det gamla
talesättet: <Fransk er slet ikke andet
end fordärvet norsk«.
Midt på julbordet — denna
skildring är från Vangs distrikt — stod
ett så kalladt «smörstöb<, en svarfvad
skål till smör, på hvilken befann sig
ända till tre «bismerpunds
(<betsmansskålpund«<) smör, upptornadt till en
pyramid, på hvars topp tronade en
tupp af mördeg. Så följde den första
julaftonsmåltiden som bestod af press.
sylta, rökt får- eller getkött,
<pakörred« (laxöring) och gammal ost. På
somliga ställen ansåg man opassande
att äta af den uppdukade maten, och
de som voro bekajade med slik
finkänslighet höllo sig uteslutande till
«möljes.
Vid midnatt var den egentliga
kvällsvarden färdig. Smörbyttan med
sin tupp eller «trehörning< stod på
bordet jämte en massa god mat:
laxöring, lutfisk, en stekt grissida,
en till åren kommen getost och en
fårsk — «<gedeprimost« — en
surmjölksost, högar af tunnbröd och
rågbullar, lefsekling (för mig obekant
storhet), <grovmad”, potatis och
fisksoppa — brännvin och öl ej att
förglömma.
Julgröten var ej Oobligatorisk i
Norge. I de trakter, där den
förekom, ställdes en man utanför dörren
för att hälsa grötfatet med ett skott,
då det bars in.
R
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
