Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
dem. Förråda dem för sin härskarinna,
hvars namn icke så sällan förekom i
herr Joans aftonbön.
Fru Rosa saknade takt.
Hon var snäll och godhjärtad, men
hon var icke finkänslig. Det kunde
t. ex. falla henne in att midt öfver
middagsbordet, midt bland alla gästerna
tillropa honom ett:
”Joan, ni skall skaffa en
tvåspännare till klockan tre —’”
Naturligtvis lät han befallningen
gå vidare, markerande sitt
afståndstagande från alla betjäntsysslor. Men
hvad hjälpte det att markera?
Gästerna undrade öfver hans ställning. Och
nästa gång begick fru Rosa en liknande
eller ännu större dumhet.
Ja, det var icke blott taktlöst, det
var en stor dumhet att behandla
honom som en tjänare. Först och främst
därför, att en tjänare ju under inga
omständigheter bör få äta vid gästernas
bord. Och dessutom var det icke i en
tjänares skepnad, han kunde göra
henne den största nyttan. Hans sätt, hans
människokännedom och hans garderob
anvisade honom oförtydbart platsen
som tillbakadragen, anspråkslös men
spirituell och korrekt gentleman. Om
värdinnan blott visat honom en smula
mera respekt skulle han utan tvifvel
blifvit den tongifvande inom
församlingen. Hans smak skulle ha blifvit
den bestämmande — till hvilken nytta
för hotellet och dess värdinna behöfver
ju knappast sägas!
Men det förstod hon icke. Och
gjorde han på tu man hand några
anmärkningar, kunde hon till och med
blifva grof. Han borde vara tacksam.
Och hvad det beträffade, att hon
behandlat honom som en betjänt — så
gubevars — Hvad var han egentligen ?
HJALMAR BERGMAN
F. d. guide, som lefde på nåder. Och
hade han kanske icke i tidernas
begynnelse varit betjänt?
Icke betjänt — resemarskalk. Men
fru Rosa var naturligtvis oförmögen
att kunna göra dylika distinktioner.
Han hade verkligen i unga dagar varit
donna Aurelia di Roccasantas
resemarskalk.
Och däri satte han sin ära.
Ty att denna charmanta kvinna,
donna Aurelia, att hon under tio års
tid och i trots af ständiga ekonomiska
motgångar kunnat blända Rivierans och
Paris’ societet med sitt behag och sin
elegans, det var till en icke obetydlig
del herr Joans förtjänst. Hans
fyndighet, hans takt och någon gång — eh
bien! — hans hänsynslöshet.
Det hade för resten varit ett
underligt förhållande, Joans och donna
Aurelias. Icke kärlek — jo, i hans hjärta
hade ju den ömma lågan brunnit klar
— men från donna Aurelias sida hade
det varit en förtroendefull vänskap, ett
stort, absolut förtroende.
Ett förtroende som icke svikits
under tio ofta bekymmersamma år. När
donna Aurelia förlorat sin sista
louisd’or vid rouletten, kom upplösningen.
Joan erbjöd sina små besparingar —
cirka 7,000 francs. Han erbjöd sitt lif,
allt. Men donna Aurelia föredrog att
dö. D. v. s. först spelade hon ju bort
de sju tusen. Vann verkligen icke en
enda gång!
Joan skaffade giftet, och belönande
gaf hon honom en kyss. Han var
således den siste —
Det var en underbart vacker
kvinna som dog.
Bah!
Men att fru Rosa gjorde klumpiga
anspelningar på detta förhållande, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
