Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUNG SALOMOS KRONA
kälkborgare. Är jag då icke eder
härskare och ni alla mina undersåtar?”
"’Joo, ers majestät!” hördes ett
bekräftande mummel från golfvet.
”Jag ämnar inte tåla något sådant
hädanefter, jag betraktar det för hvad
det är: rebelleri. Och jag skall
statuera ett varnande exempel. Den där
gamla narren,” sade han och pekade
på den förfärade Willermeyer, ”dömes
härmed till döden. Hur många lejon
har jag i min lejonkula?”
”Tjugufem, ers majestät, ” sade
Gyllengafvel, som tyckte sig kunna
vara frikostig.
”Godt, de fem vildaste utväljas och
i morgon vid solnedgången skall det
bli mig ett nöje att se honom där
sönderslitas af dem. Kasta honom i
slottsfängelsets mörkaste håla så länge!”
Gyllengafvel och Wängel voro inte
sena att efterkomma befallningen och
ledde ut stackars Willermeyer som såg
alldeles vettskrämd ut som om han
redan hörde fängelsekedjorna rassla.
”Slottsfängelsets mörkaste håla!”
stammade han förvirrad.
”Lugna sig, ers excellens, där
ligger hela lagret Chateau Latour 1848.
Har man det, dör man inte i
brådrasket, ” tröstade Wängel, och så satte
man honom på en soffa i förrummet
medan de andra skyndade till telefon
för att kalla på lifmedici. Kungen var
opasslig, en nervös öfverretning, han
tålde inga motsägelser, order öfver
lag: lyd bara hans befallningar,
iåtminstone skenbart, hur galet det än
kan låta.
Inne hos sig underhandlade
Waldemar under tiden med hofmarskalken.
”Hur många vänta på mottagning
i dag?”
"Tjugu, ers majestät, ” sade von
349
Eulenkampf och räckte honom listan
medan han samtidigt passade på att
byta om sitt värkande högra knä.
Waldemar ögnade igenom
förteckningen.
”Johansson!” utbrast han. ”Hur
understår sig någon med det namnet
att visa sig på slottet.’”
”Ers majestät, det är chefen för
Merkuriusbanken, en särdeles
framstående och inflytelserik man.”
”Hjälper inte, en person med så
simpelt namn kommer inte inför mina
ögon. Nå, det är lätt korrigeradt för
resten. Låt honom komma in först.
Jag har väl aldrig sett så galet. På de
främsta posterna i mitt rike sitta män
med namn som gemena vedsågare.
Finns det då inga ädlingar mer?”
”Ers majestät, de gamla
riddarätterna dö ut så småningom.””
”Och inga nya komma i stället? ”
”Ers majestät, tidsandan — —.”
””Tidsandan är en blind mullvad,
som jag skall rensa ut ur
trädgårdslandet. - Adelskapet skall slingra sig
som en skön klängros kring
kunglighetens marmorkolonn. För in
Johansson!”
I en af slottssalarna satt redan
bankdirektör Johansson och väntade i
fullt utbruten rampfeber. Man hade
ledt honom till en svällande
rococosoffa och där befann han sig midt uppe
i de förgyllda sniderierna med
hållningen och minen af delinkventen i
Sing-Sing-stolen som bara väntar att
strömmen skall bli påsläppt. Hvarje
knäpp i dörrpanelen kom honom att
kasta med hufvudet som vid en
gymnastikuppvisning, och den
fromma
:jag-kan-inte-göra-en-mask-förnärblicken, som hjälpt honom till så många
utmärkta börskap, hade gått några
ok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
