Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I EN SPEGEL
stillhet. Rutan. låg klar med den dumt
irriterande pappershögen på
hängkroken och den intetsägande öfverrocken.
Och grinden. Hvarför kom ej portieren
tillbaka ?
En blick i spegeln visade
bulevardens oberörda, bekymmerslösa
gatulif — en nyans mindre lifligt måhända
än nyss. Men för öfrigt som i alla
städer : spårvagnar, omnibussar, hästar,
bicyklar och biler. Och strömmen af
svarta och ljusa människor.
Jag fick idén att gå in i
Olympiagarten. Lika hastigt svann den. Hvad
skulle jag göra där? Kanske köras ut
som nyfiken främling — kanske
trakasseras som vittne eller råka i värre
obehagligheter. Sköt dig själf! hade ju
lifvet så småningom lärt mig.
Funderingarna kommo igen. —
Symbolik — våren — april — känslor
-— skyar — åskväder — ha, hvilka
hastiga ombyten . ..
Men jag är ju icke poet.
prosatör.
Därför drogos på nytt ögonen till
planen, rutan och spegeln.
Intet.
Jo. Något var det i alla fall.
En man i arbetsblus — han liknade
en trädgårdsdräng — kom inifrån
parken ned mot grinden och svängde
med armarna på ett underligt,
väderkvarnsaktigt sätt. Han såg flabbigt
viktig ut. — Hvad betydde nu det?
Jag förstod det genast då en man i
blå uniform visade sig från
vänsterkanten. — Ambulans!
Blick i svarta spegeln.
Och sannerligen ! Där höll en i alla
länder typisk, svart sjukhuslåda på
fyra hjul med rödt kors på hvit
cirkelgrund utanför asfalten.
Jag blef kall kring hårfästet.
Bara
423
Alltså en tragedi!
Genom min hjärna flög i
flyttfågelssträck minnen och brottstycken af
hågkomster från liknande scener på två
halfklot — ah, hvad jorden dock är
liten !
Men intet hände.
Jag såg mig om i lokalen.
Där sutto nu gäster som af mig
obeaktadt kommit in. Stadens
hederliga borgare, litet mer eller mindre
rundmagade, korrekt klädda, utan
öfverdrift i klädernas snitt eller vård.
Det var tydligen landets stadgade
förfriskningstimma — de åto enligt sin
sed bakelser till kaffekoppen och
vattenglaset; damerna snaskade gul
vaniljglass och endast en och annan
misstänkt individ kastade sig ut i orgier
med en mild spritdryck. Men allt var
så påtagligt fredligt och gemytligt
under de rasslande kafétidningarna, som
hade dessa icke alls innehållit annat än
meddelanden från ett världens
gemensamma fårahus.
”Och dock!” tänkte jag.
skulle bara veta...”
Men titthålet —
Först syntes ingen. Jag kikade i
skylten. De två gatpojkarna stodo där
och pekade mot ingången. Ett par
madammer hade stannat tätt bakom dem.
Jag såg också en skymt af
poliskonstapeln. Solen sken klart men var i
hastig nedgång.
Nu hände något.
En svart man kom fram som ur
skyn. Jag förmodar han stigit ur en
för mig osynlig droska, ty han hoppade
ned på scenen som utför en trappa
eller ett vagnssteg.
Han betydde något emedan
konstapeln gjorde ställningssteg och förde
två fingrar till hjälmen,
”Ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
