Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SVENSK GRAND-SEIGNEUR PÅ LUSTRESA 533
Habent sua fata libelli. — Den
gode Strömmenberg, Gehu af
Hjällmars Historiograph, upptecknaren af
dessa lysande bragder, ägde icke hjärta
att skilja sig från den dagbok han under
färden så troget fört. Den fick i stället
följa honom lifvet igenom och utgjorde
säkerligen ett af hans stoltaste minnen
från informators- och kollegeårens
musikaliska och sällskapliga nöjen.
Efter hans död 1857 tillföll den en af
hans närmaste musikaliska vänner en
gammal östgötamusiker, I. Fr.
Törnwall, som troget förvarade den ärfda
dyrbarheten och med darrande gubbstil
fyllde dagbokens återstående sidor med
ett par kapitel anteckningar om
”Musikfärder och Quartettmusik m. m.”
och ”Musiken i Linköping” kanske
af mer provinshistoriskt än
allmänkulturellt intresse och som därför ej i
detta sammanhang publiceras. På sin
sena ålderdom öfverlemnade han
arfvet till den honom närmast befintliga
släktingen till Gerard De Geer, kapten
Sam Lidman i Linköping, från hvilken
den med dennes samtliga
familjepapper kom i undertecknads ägo.
Men vi hafva äfven den gamle
Törnwall att tacka för följande
afslutning till den så abrupt afbrutna
dagboken :
”Återfärden till Stockholm
fortsattes utan anmärkningsvärda äfventyr,
men under en minnesvärd glädje,
grundad på musik, vackra vuer, godt bord
ombord och ökad vänskap. En
Festmiddag på land utgjorde Finalen på
denna seglats. — Enligt
Strömmenbergs berättelse till J. Fr. T-I1.’”
Så lämna vi då den store amiralen
och hans stab af höga dignitärer
tryggade af det medvetandet att Gehu af
Hjällmar ej den gången slutade på
sjöbottnen och att det illustra sällskapet
äfven på landbacken fick tillfälle att
äta Festmiddagar. Äfven om vi äro
förvissade om att inget Stockholmskök
mäktat skänka motsvarighet till de
läckerheter, med hvilka Gehu af
Hjällmars Fältkamererare och kock förnöjde
de sommarbrända och
<saltvattenshungriga herrar, som i det nådens år
1819 fingo frossa af Julisol i
skärgården (skola vi kanske kalla det
förgården) till ”Guds eget land”, det
bördiga, själfmedvetna och
minnesstolta Wikbolandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
