Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATER
AF FRIDA ÅSLUND.
Mc första silfverskimrande
må4 sarna kommo singlande. De
3 voro som hälsningar från
länd.
Den väldiga ångaren från
Petersburg gick med stäfven mot de svenska
skären. Aftonröda gungade vågorna
omkring, och bogskummet lyste som
eld.
Framöfver syntes de första låga
kabbarna, blänkande våta af vågorna,
som sköljde.
På promenaddäcket var det nästan
tomt. Passagerarna voro upptagna i
hytterna med förberedelser att om några
timmar lämna båten. Den långa resan
vore ju snart slut!
De ville sedan vara fria från
packningsbestyr och odeladt få ägna sig åt
betraktandet af inloppet till Stockholm,
som främlingarna hört om och
svenskarna redan sett — —
Längst fram, i det lilla hörnet, där
promenaddäcket bildade vinkel mot
kommandobryggan, stod en man med
blicken fascineradt fästad för ut.
Blåsten kom svepande hårdt och
kallt, och i hans ansikte kom
bogskummet stänkande med vinddraget, men
han stod stilla, seende som den, som
endast har ett mål. Rakt fram.
Det var Rolf Lange, som efter några
356. — 1911.
års vistelse vid de Nobelska verken
återvände hem för ett par månader.
Hans ögon, som längtande sågo för
ut mot hemlandets första kobbar, voro
heta och liksom brända af Kaukasiens
ångande, heta luft. Ansiktet var
magert och infallet, stelnadt och hårdt,
som skuret i trä.
I ilande snabba snapshots dra
bilderna af hans lif därute förbi. Och
under sången af båtens jämna dunk
och vågornas fräsande sjunker han in
i minnena.
— — — det är sensommardag med
mild, fuktig regnluft öfver röda och gula
löfmassor. Han står på ångaren, som
lägger ut från kajen, där hans kära stå
— och en bland dem, hans allra käraste,
är med. Hon står ytterst på kajen,
ifrån de andra, och han ser, att hennes
stora grå ögon mörknat som af en
underlig skräck, och hennes ansikte ser
smalt och blekt ut under hattens stora
brätten.
Hans Eivor! Som han ändtligen
denna sommar kommit till klarhet om
att hon ville vara hans, hans barndoms
duktiga lekkamrat och hans ungdoms
längtans mål!
De ögonens mörka ångestglimt hade
följt honom på resan ut. Hvar kom den
ifrån? För dem var ju allt glädje och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
