Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - När svenska armén sist drog i fält; för hundra år sedan. Af Carl Hellström. Med 32 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när man själv skall ut mot döden, känns
det trevligare att ha hjälpt en annan
ur klämman.
Slutligen den 8 maj, på middagen,
blev Rugen synligt — det var Wittow
med sina höga, ljusa sandstränder,
säkerligen hälsade med kraftiga hurrarop.
Men jublet var för tidigt väckt —
det är en lång insegling till Stralsund
och nu kom motvind, grundstötningar
och dåligt väder, så att man fick giva
sig till tåls några dagar, och när då
därtill matsäckarnas sista innehåll gick,
så måste skeppskosten anlitas! För
övrigt må man ägna sin beundran åt
dem som tillagat matsäcken, vilken ännu
efter 26 dygn kunnat reta aptiten!
Nästa försök att passera inloppet
till Stralsund strandade mot
försänkningar som fransmännen gjort och först
den 13 maj kunde urlastningen ske vid
Fehrbryggan i Stralsund.
Där blev fullt liv!
Invånarna hade strömmat till för
att mottaga de väntade svenskarna —
landsmännen vilka kommo som befriare,
mest »en mängd av nyfikna som
begapade oss och kacklade förfärligt högljutt;
däribland unga flickor, vilkas fagra
ögon alltför påtagligt uttryckte begäret
att formera en närmare bekantskap
med de nykomna svenskarna, och en
grupp kvinnor i svarta halmhattar och
med en korg på armen, som gingo oss
in på livet för att bjuda manskapet
köpa brännvin ur gröna glas.
Grenad-järerna lärde snart av dessa käringar
att ropa: »Schnapps, mutter!» och de
övade sig flitigt däri — men längre
sträcktes ej deras språkkunskap.»
I Stralsund var överfullt av
ankommande militärer samt den talrika mängd
av civilmilitära personer, som hörde till
alla dessa staber. »Dessa civilpersoner
sökte i allt attrapera en viss krigisk
tour-nure, varvid icke fick förglömmas yviga
mustascher, stora släpande sablar och
den nymoderna förändringen av
kokar-den, som hittills brukats svart i
civilståndet, men som nu i en hast var bliven
gul och blå. För att i möjligaste mån
likna militärer och för att narra
skylt-poster att göra honnör, såg man dessa
herrars trekantiga hattar eller
klädesmössor strålande med en fasligt stor gul
kokard, i vars mitt en liten, liten blå
knapp gömdes under tjocka
guld-tränsar.»
Emellertid hade preussarna och
ryssarna haft bråttom med att, ehuru
skilda, locka Napoleon till batalj på
Leipzigs slätter — en önskan som
denne, vilken hade sina trupper
samlade, med nöje begagnade sig av för
att grundligt slå preussarna vid
Gross-Görschen den 2 maj. —––––
När denna underrättelse nådde vår
kronprins i Karlskrona, lågade han upp
av harm över sina bundsförvanters
lättsinne, och den brist på krigserfarenhet,
som de hade visat, styrkte hans beslut
att icke före sin ankomst dit på
ringaste sätt låta svenska armén deltaga
i deras operationer.
Dagen därpå avreste Carl Johan och
ankom den 18 till Stralsund.
Det gäller för folk som för
individer: ingen vet var skon klämmer,
utom den som har den på.
Kronprinsen möttes i Tyskland med
hoppfull hänryckning av sin armé,
men med misstroende av tyskarna;
man klagade över hans proklamation
av den 8 maj — det enda officiella
meddelandet om Sveriges deltagande i
kriget, som säges denna tid ha kommit
till den stora tyska allmänhetens
kännedom. — Man påstod att den var
avfattad i så svävande ordalag, att det
ej framgick därav, om han var vän
eller fiende. — Man ville han skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
