Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUVELERNA PÅ GÅRDA.
AF ULRIK UHLAND.
NITTONDE KAPITLET.
Fru Martha hade sofvit alldeles
ovanligt godt. Hon hade inte sofvit
så bra på mycket länge, och där hon
låg och sträckte sig under det rosiga
satintäcket, undrade hon, hur det kunde
komma sig. Kanske det var den
ro-fyllda stämningen här ute på landet,
som lät en känna sig så aflägsen från
allt jäktande, eller var det så, att
atmosfären i somliga hus var mera
hemlighetsfullt välgörande för den ene än
för den andre? Fritz påstod ju, att han
sof så förfärligt oroligt här ute, och
hemma brukade han sofva som en
stock. Fru Martha hade ingen aning
om koppartakets musikaliska
färdigheter och sökte sanningen på onödigt
aflägsna marker. Hon hade sofvit af
den enkla orsaken, att Alfhild hade
narrat henne att äta sex limpsmörgåsar
med växtmargarin och en stor kopp
cacao till kvällen. Och hon hade
dessutom själf inlagt en personlig åtgärd,
som kanske inte varit utan betydelse.
Hon hade inte som vanligt legat och
koncentrerat sina tankar på det, som
stod utanför det materiella, utan hon
hade, strax som hon lagt sig, haft en
smula underligt brådtom med att börja
räkna till tiotusen.
Hon kände sig alldeles egendomligt
uthvilad, fast klockan bara var sju, och
låg och tittade på rummet med klara
och lugna ögon. Kabinettet var
verkligen m trefligt gammalt rum, fast det
såg en liten smula förfallet ut. Men
(Forts. fr. föreg. häfte.)
det gjorde ju allt antikt, som det var
någon större glädje med. Elise var ju
så vådligt glad åt de åtta stora
sprickorna i det brunmålade trätaket. Hon var
nog alldeles säkert född med det, som
Alfhild på sitt frispråkiga sätt kallade
för trassinnet.
Hon låg och försökte följa de
snusbruna bladslingorna på den antika
tapetlisten, och medan hon gjorde det,
irrade hennes tankar från det ena till
det andra. Att Fritz skulle vara
förtjust i Magda, det var verkligen en bra
dum idé. Naturligtvis var Magda
ganska söt, och hon klädde sig utmärkt
väl, men ändå. Och det där med
Helen, som alltid satt någonstans på
landsvägen och drack kaffe med
good-templarna, det vore i så fall inte roligt.
Fast det var ju ganska lustigt, hvad
det hade blifvit modernt att umgås med
patrask. Naturligtvis var det, för att
det var så modernt, som Helen var
socialist. För ett par år sedan var det
modernt att vara nietzschian, och då
hade hon varit det.
Nedanför nattduksbordet lekte en
liten solstrimma på mattan. Den
darrade af och an, och det såg ut, som
om den af alla krafter sträfvade efter
att komma fram till en stor, gredelin
törnrosbukett, som var inväfd i
matthörnet. Hon låg en liten stund och
såg på solstrimman utan att egentligen
se. Men med ens gjorde hon det, och
de klara, bruna ögonen blefva nästan
genomskinliga.
Hvarför i all världen såg det ut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
