Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Juvelerna på Gårda. Av Ulrik Uhland. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som om solstrålen ville komma fram
till blombuketten? Var det, för att
Elise var bättre i dag, eller var det ett
varsel om, att hon skulle dö? De
bruna ögonen vidgade sig långsamt.
Men det var väl inte möjligt ? Fast med
varsel visste man aldrig. De kunde
betyda antingen det ena eller det andra.
Och blommor, det var nästan aldrig
bra. Hon stirrade på de gredelina
törnrosorna, tills de sakta började
dansa. Och det där i går natt? Hon
fick plötsligt en känsla af tyngd öfver
bröstet och försökte i stället fästa
ögonen på den stora, öppna tegelspisen.
Men det ville inte gå. Hon kände, att
hon måste se på blommorna.
Det var någonting egendomligt
tryckande med det här gamla huset.
Det var alldeles säkert ett hus, som
hade sin egen underliga atmosfär. Hon
hade aldrig känt det så tydligt som i
går, när det regnade. Och det var för
mycket, som hade urladdat sig på en
gång, för att inte ett vant öga skulle
märka det. Först var det den
underliga omständigheten, att bokhandeln
hade skickat andevärldens
utvecklingshistoria just i lördags. Hvarför hade
den gjort det? Var det, för att hon
skulle se och förstå, när Jenny Mark
kom i sin kofta? Se och förstå, hvad
ingen annan såg och förstöd? Och
hvarför hade hon haft koftan på sig?
Det fanns ju inte den ringaste
anledning att ha en tjock yllekofta en absolut
stekhet sommardag. Hade hon
undermedvetet saft den på sig, bara för att
det skulle bli en länk i en viss kedja?
Och medan ännu det beklämmande
intrycket af brandgult höll på att etsa
in sig i själen, kom upplefvelsen i
korridoren. Hon drog ett snabbt andetag
och fäste för en sekund ögonen på
dörren. Men så drogos de om igen till
blombuketten som af en osynlig kraft.
Det där, det var nu tre saker, och
det brukade alltid hända tre saker,
innan den fjärde kom. Och den fjärde,
den hade man ju sett fullt klar och
tydlig. Elise låg sjuk. Hon hade varit
sjuk redan i går morgse. Medan
materialisationen, som öppnat dörren i
korridoren, kanske ännu inte hade
hunnit upplösa sig i fullt dagsljus, låg
hon redan sjuk. Det var alltsammans
för tydligt, för att inte den, som ägde
förmågan att se bakom, skulle ana en
katastrof. Och kunde man våga
hoppas, att Elises sjukdom hittills var
själfva katastrofen? Det föreföll
knappast troligt, att gu enkelt och ofarligt
ondt i rnagen skulle behöfva ett
tre-dubbelt varsel. Det här var verkligen
alldeles förskräckligt.
Och någonting alldeles oförklarligt
var det där med koftan.
Fru Marthas bruna ögon hade fått
något glasartadt i uttrycket. Hon
stirrade fortfarande på blommorna, men
hon visste inte af, att hon gjorde det.
Det var, som om hon plötsligt hade fått
två immateriella händer, som sakta
började trefva. Fast hon stirrade på
blommorna, var hon i ett absolut mörkt
rum. Och i det mörka rummet började
hennes undermedvetna jag sakta röra
sig framåt. Det gick först långsamt,
men plötsligt tog det formligen ett
skutt. Hon hade det med koftan. Det
slog ned på henne som en blixt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
