Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Direktör Groths ångest. Av Henning Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vänner skulle han ha gått ut, men
ensam var icke roligt att driva
omkring i en stad vars alla — alla —
nöjen han känt på sina fem fingrar i
tio år. Och lägga sig tordes han icke
genast. Nej, inte genast...
Groth satte sig i en stor stol som
var så modern och bekväm att den
liknade en fullkomligt fyrkantig låda
av läder — den var verkligen riktigt
något för en kubist att måla. Som han
satt där syntes han alls icke, det stack
bara fram på den skiffer- och kornblå
axminstern ett blänkande par lackskor
och de voro för resten också, enligt
modet, fyrkantiga. En bit längre bort
låg på mattan en vit kvadrat. Det var
aftontidningen, i vilken han nyss läst
om ett mystiskt och ohyggligt mord
på en ensam miljonär i en ensam villa
i en enslig trakt vid en mörk och stilla
sjö — en natt––––det var i
Italien ––––––-
Direktör Sibbe Groth tog långsamt
upp ur västfickan en liten glastub,
skruvade av silverlocket, drog ut
patentkorken och en bomullstuss, samt
lät tre små senapsfärgade piller falla i
vänsterhandens kupa, som han därefter
hastigt förde till munnen likt en skål.
— Takkronan brann dödsstilla.
I.
Det tunga, skyhängande, gråmulna
vädret hade mot aftonen utlösts i ett
snöblandat regn, vilket senare på
kvällen övergick till full snöyra. Vinden
kom från Nordsjön och trängde upp
i den breda flodmynningen, som blev
tjock och kokande av svarta böljor
och isiga slagsnärtar. Alla fartyg
gungade oroligt och ankarkättingar och
trossar, tåg, bojar och bryggor
hojtade, gnällde och skreko. Ända upp till
de stora guldhotellen vid Handels-
torget, tvärs över inre kanalerna, for
denna -vind och stormade dessa
klagorop, så att de röda bellboys i de vita
marmorhallarna satte spärrhakar på
svängdörrarna. Och gästerna, som
tidigt togo hissarna upp till
sovrummen, rekvirerade varm rompunsch till
god-natt-dryck.
Från torget förde en esplanad —
så kort och så bred att den själv
liknade ett mindre torgappendix till det
större — ned till hamnanläggningarna.
Den hade fyrdubbla båglampsrader
och i den svepande yrsnön liknade
globerna dansande månar, över den
svartblanka asfalten sopades snökornen
i svindlande och nyckfull fart utan att
kunna stanna och bilda ordentliga
drivor. Det blev till sockersirater på
fasaderna och små kristallskimrande
salt-pyramider här och där vid utsprang
och hörnprång, men så kom blåsten
kring närmsta hörn och förändrade
med ens alla kreneleringar och
stuck-ornament. Det visslade i kablar och
ledningstrådar och klockan tolv låg
gatan tom, lysande och bred, och alla
kyrktorn slogo slagen som ur en
virvlande svart och vit jättefjäderkorg,
vilken stjälpts upp och ned så att
innehållet skakades ut i aldrig sinande
massor. Genom denna mörkrets
snöbelysning glimmade de stora hotellfönstren
i åtta våningars höjd.
Vid foten av en stor brokandelaber
hade en sammankrupen gestalt sökt
skydd för kastvindarna. Då stormen,
som alltjämt lät sin huvudstyrka
framtåga från norr, men så att säga hela
tiden utsände små virvelpatruller, vilka
rekognoscerade terrängen från alla håll
och kanter, blev för häftig, smög sig
denna figur huttrande runt
kvadratsockeln, tätt tryckt till de fyra
granitsidorna. På detta sätt befann han sig
oupphörligt ömsevis i lä hos de fyra
väderstrecken utan att någonsin få vila
ut hos ett av dem — en sorts Ahas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
