Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Direktör Groths ångest. Av Henning Berger. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verus i miniatyr och på koncentrerad
vändkrets.
I den vandrande mannens hjärna
alstrades en bizarr tanke:
"Tänk om jag sutte inne i det här
slipade stenblocket/’ fantiserade han,
"så där som herrarna på hotellen sitta
i de stora fyrkantiga läderstolarna, då
skulle jag inte frysa!"
Vinden tjöt och han ändrade först
ställning och sedan plats. Den stora
båglampan lyste kallt och tyst,
omgiven av de fladdrande flingorna. Från
kanalerna kom bruset av frusna böljor
— det lät som när ett
avstjälpnings-lass med grus störtas i en
makadampråm.
"Det här kunde vara kyrkogården
på Nordpolen," muttrade
människotrasan och slog armarna till åkarbrasa,
"hu — ha — hu — ha — takt —
tu..."
Vid nästa vändning stötte han hårt
ihop med en karl, som på något
out-rannsakligt sätt dykte upp ur snöyran
tätt intill sockeln. Blind av den allt
tätare nedströmmande massan kunde
han ej tydligt urskilja olyckskamraten,
men brummade för säkerhets skull
några kraftiga eder, under det han
med den våta ärmen torkade sig ett
par tag i ansiktet.
"Afton," sade. främlingen, vilken
var i slokhatt och kuskkappa (som
ljuset föll några sekunder såg man
att han var rödhårig och hade röd
stubb kring munnen). "Afton, vackert
väder, käre vän!"
"Helvete, satan, förbannelse,
helvete, djävlar ..." svarade, eller rättare
fortsatte Ahasverus sin brummande
litania.
"Riktigt, fullkomligt riktigt!"
gillade rödhåringen, "det liksom gör en
varmare." Och han instämde, men i
mycket raskare tempo och i
kommandoton :
"Helvete, satan, djävlar,
förbannelse, helvete ..."
Den andre tystnade. Han mätte
förstulet nykomlingens gestalt. Den
doldes av kappan, men skvallrade ändå
om mager senighet, vilken,
tillsammans med hakans bredd och något i
attityden, fick honom att tänka på de
engelska och amerikanska boxare, han
sett. Nu stodo de för ögonblicket i lä.
"Jag önskar jag sutte inne i den
här stenen..." muttrade han buttert.
"Intet är lättare," sade mannen i
kappan, "och det är just vad jag ville
föreslå dig."
Han kom så tätt intill uteliggaren
att denne ovillkorligt ryggade och
kände en frossbrytning. Det var något
hemskt över denna figur, som dykt
upp utan förberedelse och som talade
med på förhand bestämd myndighet.
"Du skall hjälpa mig. Jag trodde
jag skulle kunna klara den här nattens
jobb ensam, vilket jag alltid helst gör,
men stormen hindrar mig. På samma
gång är den till nytta — den dövar alla
andra yttre ljud."
Mannen vände sig och pekade
uppåt torget. Det var nu nästan
omöjligt att genom snötjockan urskilja
hotellfönstrens ljus.
"Vi skola in i hotell Atlantis,"
fortsatte han, "bara en liten visit, en
påhälsning. I andra våningen bor en
bankir, som skall resa i morgon — jag
får mina upplysningar från en av
kökskarlarna, som får dem av en städerska
— och denna herre är så nervös och
sömnlös, att hans sängkammare alltid
ligger åt gården, och dessutom tar han
starka sömnmedel.—Vad heter du?"
Vändningen var oväntad men den
förste mannen tvingades att genast
svara, lydig som en karl i ledet:
"Jag kallas Argentina-Frans."
"Argentina-Frans är bra. Alltså
Frans: där ligger nu denna miljonär
och sover och vi skola besöka honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
