Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Jullov. Novell från gymnasiståren av Ejnar Hedeman. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varandra att han lovade henne att han
skulle tro för hennes skull. Men han
hade icke vågat säga henne, att det
blott var hennes Gud, han ville tro på,
han hade inte vågat tala om, att han
hatade den Gud pastor Salander
pratade om i skolan eller den som prästen
nu däruppe på predikstolen förkunnade
om, den avskydde han, ty den hade
intet med henne att göra. Men Ella
själv kunde inte skilja på dem och nu
visste han, att hon skulle bli ledsen
om han öppet visade sitt förakt i detta
hus. —
Uppe på orgelläktaren satt pastor
Salander och bevakade sina disciplar.
Det var visserligen icke hans tur att
ha vakten i dag men han visste, att
han på detta sätt lättast kunde komma
över dem om de inläto sig på något
fuffens. Och något högre önskade han
inte. Här kunde de inte se honom,
medan han hade så mycken bättre
överblick över dem.
Det var isynnerhet Arne Hellström,
som upptog hans intresse. Det hade
icke undgått honom, att Hellström
sökte lägga in en smula trots i sitt
uppförande. Bäst att vara på vakt och icke
låta något tillfälle gå sig ur
händerna. —
Prästen hade slutat sin predikan och
återgått till altartjänsten. Samma
åhörare, som han nyss utdömt som
förtappade, hugsvalade han nu med
Herrans välsignelse. Pojkarna hade åter
vaknat upp och i tanke på den
förestående befrielsen läto de sitt goda
humör gå ut över vem som helst, vare
sig han tillhörde fårens lilla trygga
flock eller gettrens stora skara.
Därute lyste solen och glittrade snön.
Livets pufsar började åter brinna i
deras gosselynnen. Det var endast
Arne Hellström som icke syntes
berörd av den allmänna glädjen.
Förbittrad hörde han huru Vilmar Clason
bredvid honom med full hals skrålade
med i psalmsången som hade det gällt
att ta upp "Putte" ute på Skansvikens
isbana. Han föraktade sig själv, sin
vekhets sitt hyckleri och det var som
om han hade frusit vid tanken på att
detta skulle upprepas nästa gång, som
det var hans tur att gå i kyrkan.
Då såg han upp och mötte Elias
blick. Den var varm av tacksamhet.
Han hade ju hållit sitt löfte. Om en
liten stund skulle han få träffa henne.
Samvetsskruplerna gav han på båten,
det fick gå som det ville med hans
monistiska världsuppfattning, Ella var
hans gudinna liksom en gång den
vackra skådespelerskan blev franska
revolutionens och än en gång eggad av
en blick ur den tillbeddas mörka ögon
grep han rusig av fröjd tag i Vilmar
Clasons väl nötta psalmbok och stämde
in i sången, med ännu gällare diskant
än sidokamratens. Det låg ju alltid en
protest i detta!
Han hade inte hållit på så värst länge
förrän han fick en häftig knuff i sidan,
så att han var nära att tappa andan.
Det var Vilmar Clason som på detta
något våldsamma sätt återförde honom
till verkligheten. Arne tystnade tvärt
och såg sig omkring. Pojkarna stirrade
som förhäxade på honom men när de
varseblev hans min döko de samfällt
och blixtsnabbt ned för att icke förråda
sin munterhet. Från motsatta sidan
strålade en oförställd vrede mot honom
ur Massas simmiga ögonklot och uppe
på läktaren triumferade pastor
Salander och gnuggade belåtet händerna vid
tanken på den stundande
vedergällningen. På de . närmaste
församlingsbänkarna var man mycket uppbragt
över läroverksungdomens ohyfsade
uppförande. De arma pojkarna ledo
fullkomliga marter, när de utan resultat
sökte kväva skrattlusten.
Arne begrep snart vilken roll han
spelade i komedien. Först blev han
allvarsamt ängslig men när han
under-givet vädjade till Ella svarade hon med
blicken envist i golvet och en lätt rod-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
