Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Pastejbagaren. En krigshistoriett av Ernst Jotson. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lelse, att herr Wirchow hade slutit
ögonen och låtit sitt huvud sjunka ned
mot bröstet.
Männen voro likaledes sömniga och
lutade, sig gäspande mot varandra.
— Ni är trött? frågade
pastejbagaren sergeanten mycket bekymrat.
— Jag? Nej. En smula dåsig, det
är allt.
— Varför tager ni eder ej en lur
då? Herr löjtnanten tyckes själv hava
unnat sig en liten vila.
— Det är allt i sin ordning för herr
löjtnanten, men för mig — Och till
och med under det han talade, gäspade
sergeanten.
— Ett glas till då! Men jag måste
först gå efter flera flaskor.
När Karl Emil kom tillbaka om tio
minuter, fanns det ej ett öppet öga i
rummet. Wirchow snarkade i
gung-stolen, sergeanten slumrade fridfullt
med sitt ansikte i osttallriken. De fem
männen hade i det längsta hållit ihop
och sovo nu i en klunga på golvet.
— Gott! sade Karl Emil och tittade på den stora
rulle tunt rep, han höll i sin hand. Och sä med
ett: Ah! Ha! Trudchen! grep han verket an.
Verket, sade jag? Det var ett
nöje. Å! det var tungt, ty de
voro död vikt. Men ett stånd
aktigt hjärta — och ni torde
redan hava märkt, att
Karl Emils hjärta var
ståndaktigt, om
än något
fleg-matiskt — går
igenom sin
uppgift, utan
att fästa sig för mycket vid
svårigheter.
Sedan han snott Wirchow runt med
ansiktet mot golvet, där han hade ej
alltför milt lagt honom, band han f. d.
järnbruksverkmästarens handlovar fast
och bastant tillsammans — något
hårdare till och med, än han hade behövt,
men ni måste komma ihåg, att han
hade talat om lilla Trudchen som sin.
Trots all sin flegma hade Karl Emil
sina känslor.
Därefter släpade han honom utanför
och lade honom i gräset vid sidan om
dörren. Det växte verkligen gräs på
Irgendwos gator. Ja, någon storstad
var då Irgendwo precis ej.
Samma förfaringssätt tillämpades på
sergeanten; samma i de fem männens
fall — en timmes arbete!
Därefter band han hästarna vid
svansarna i en rad av sju. De voro lydiga
djur och gåvo honom intet besvär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
