Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den stulna dansösen. Av Henning Berger. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu skrattade jag.
— Det är lika lönlöst som att sätta
upp Joe till kandidat i kyrkorådet på
republikansk valsedel.
— Vad innerst —
Jag berättade om de exklusiva
förhållanden, i vilka barnet levde. Hon
var faktiskt en fånge. Och jag anförde
två månaders erfarenheter, under vilka
fåfängt och hopplöst hela stadens
börs- och arvtagarekår attackerat den sköna.
— Hon är ämnad till annat, slutade
jag, hon skall giftas med någon
furste ...
Guy Garret skar tänderna.
— Du glömmer, sade han, att
Wallace Garret äger detta kvarter och
att jag är hans ende son. Min syster
är för resten gift med en engelsk lord.
Men Joe Hall skulle komma ihåg det!
Min gamle är nämligen icke demokrat
och Halls licens hänger på en tråd.
Yes, sir, så står saken.
— Vad vill du?
— Jag vill träffa flickan. Fullt
korrekt, of course, på scenen — som
annars. Med pappa och mamma och
alla andra släktingar, som hon till
äventyrs har med sig. Och det i morgon
kväll efter föreställningen.
— Tala med Joe, rådde jag.
— Nej, det bryr jag mig inte om.
Du får skriva ett brev på franska och
det sänder jag in med en bunt rosor.
Säg till Hall att det inte får bli något
mankemang med den saken! Jag vill bli
presenterad som en gentleman — det
vore väl själva — — —
Jag talade verkligen med the boss.
Han var i ett särdeles obehagligt
humör, ty det var dagen efter "dagen
efter". Partiet hade festat av en av
ledarna, som måste resa — etwas
plötzlich, som den tyske bossen
uttryckte sig. Hall stod vid disken och
klockan var bara halv elva på
förmiddagen en grå, ruskig och kall
novemberdag. Alla ljus voro tända vid byffén
och i fondens smårum.
— Jag ger Garret så många som
flyger och far! snörvlade Big Joe på
sitt mest otäcka bulldoggmaner. Han
skulle akta sig att spela översittare!
För det första vinna old cracker Jacks
igen — för det andra veta vi något om
hur Wallace fick fatt i tomterna här.
Talk about boodling! Wulljädä (det
var hans sätt att uttala dansösens
namn) ger jag katten, men kontraktet
är sådant! Jag känner henne inte
själv —
— Men unge Garret kunde nu väl
få —
— Look here: mind your own
business ...
— Lite rosor —
— Nåja. Låt gå. Men du får själv
i så fall bära in dem. Guy får sitta
kvar i logen.
Och så blev det också.
Jag skrev ett underverk till brev,
delvis kopierat efter en fransk roman,
och jag berättade mitt samtal med Hall
så fantastiskt som möjligt. Guy Garret
hörde småleende och halvt frånvarande
på. — Det blir nog bra, mumlade han,
giv mig brevet så skall jag beställa
blommorna.
Jag var glad att han tog saken så
förståndigt, att han lovade sitta kvar på
sin plats och avvänta svar ... Han fick
brevet, vars kuvert var öppet — om
han själv ville försöka stava igenom det
och dessutom rita dit sitt namn — och
vi skulle träffas i foajén klockan elva.
Det var, som sagt, en grå och
otrevlig dag och om jag minns rätt till på
köpet en fredag. Hall var katolik —
på sitt sätt — och tyckte inte om
fredagar. Då bad han till Sanct Patrick
och gav irländska församlingens kapell
i Hugh street en allmosa. — Redan
klockan fyra var det mörkt, eller
rättare gult, ty en besynnerlig
svavelmolnsliknande dimma lägrade sig över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
