Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den stulna dansösen. Av Henning Berger. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
staden. Och så luktade den
ammoniak ...
Nåväl, lyktorna brunno som
talgdankar i denna atmosfär och till och
med Valjadas strålande transparang
tedde sig underligt blek. För första
gången under hela engagemanget var
det icke utsålt hus klockan elva.
Då jag långsamt gick eller rättare
släpade mig igenom gången, som förde
mig in till baren — Joe hade efter
restaureringen upphöjt denna bit
korridor till "promenoir" — lade jag märke
till en högväxt neger i grå kostym.
Han var mera mulatt än neger och såg
bra ut som de flesta blandningar. Hans
hy glänste som nyrostat kaffe. —
Atletisk såg han också ut.
Men det som egentligen drog
uppmärksamheten på honom var den
oerhörda bukett american beauties, han
höll i handen. Den var stor som ett
vagnshjul och måste ha kostat många
guldörnar, denna årstid.
— Det är Garrets bukett! slog det
mig. Jag gick upp i foajén, dit färgade
icke hade tillträde. Kort därefter kom
Guy och han bar mycket riktigt
vidunderrosorna med sig.
— Skynda dig! ropade jag, ridån
går om två minuter, hade det varit en
annan kväll så var det för sent. Nu
väntar man fem minuter för att få
utsålt ...
Jag grep buketten.
— Ditt brev ligger mitt i, viskade
Guy, visa henne det!
Han pekade på en snibb av kuvertet,
som stack upp mellan de sköna
blommorna, vars doft steg mig till huvudet
som ett rus. Jag rusade i väg bort till
scentrappan.
Det var i sista sekunden. Just som
jag stötte undan en brandsoldat för att
hinna fram till Valjada började
orkestern, och rampens ljus skeno
igenom under ridåfransarna, när salongens
slocknade. Jag räckte henne rosorna.
I detsamma närmade sig häxan, men
blomsterkvasten var så stor, att den
— som jag höll den — dolde mina
rörelser och dansösens ansikte. Jag
hann dra upp brevet och flickan
förstod. Hon stoppade det innanför
gördeln.
Det var vanligt att massor av
blommor, konfekt, frukter, och många andra
goda ting sändes upp till såväl Valjada
som till andra av truppens damer —
det kunde icke förbjudas. Men
bukettens prakt och storlek överraskade den
gamla duennan.
— Vem är den ifrån? frågade hon
surt och misstänksamt, i det Valjada
med stolta steg spatserade in på scenen
och lyfte sin hatt för den första
hälsningsapplåden.
— Från mister Joseph Hall själv!
föll det mig in att svara.
Gumman vädrade som ett djur på
blommorna.
— Mister Hall är en fin gentleman,
mycket fin gentleman ... mumlade hon
på dålig engelska.
Jag stod kvar några ögonblick och
såg på Valjadas dans. Sedd på nära
håll och i kulissernas belysning
närmade den sig akrobatik.
Så gick jag ut på gården för att
snedda över till den stora drogfirman,
vilken på nedre botten av sitt åtta
våningars hörnhus hade ett litet
varuprovsapotek, där jag köpte en ny sorts
pastiljer. Den råa luften hade kommit
mig att hosta.
Ärendet tog högst två minuter. När
jag ånyo sneddade den mörka planen,
över vilken så sent endast enstaka
fönsterljus lyste uppåt alpväggarna, slog
jag ihop med en karl. I detsamma
öppnades en svängdörr någonstans och i
ljusspringan såg jag att det var negern.
— Excuse me ... sade han.
Uppe i logen satt Guy. Jag
berättade den lyckliga utgången. Han
nickade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
