Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dödsmossen. Av Erik Sparre. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bröstet och i handen höll han sitt gevär,
den bössa greven hade skänkt honom
efter dubbléen på älgarna uppe vid
Magdebolmossen. Länge och väl hade
han tänkt och grubblat på saken,
grubblat och tänkt igen och till sist hade han
då funnit lösningen. Han ville inte leva
längre, han kunde inte leva längre. Vad
hade han egentligen att leva för ?
Ingenting ! Sin hustru och yngste son hade han
mist och hans husbonde var död.
Greven, som han tjänat troget i så många
år, var ju borta. Den äldste sonen?
Ja, han hade det ju bra och behövde ej
fader. Men husbonden, husbonden var
ju borta — och vad var han själv? En
krympling, en stackare, som ingenting
orkade, ingenting dugde till mera. —
Nej, han kunde inte leva. — Hästarna?
— Ja, dem skulle nog den nye kusken
sköta om. Han var ju snäll mot djur.
Nej, han ville sluta sina dagar och sluta
dem på den plats där han och hans
gamle husbonde haft sina härligaste
jakter — där han fick geväret — i
gölens svala vatten ville han somna och
drömma om klingande drev över
åsarna — och så möta greven. —
Nu var han framme vid gångstigen,
som ledde över ängen, följde den och
gick fram till kanten av gölen utefter
sin spång av gärdselstänger.
Ett ögonblick stod han orörlig och såg
upp mot översta kammen av skogsåsen,
där de första solstrålarna redan
förgyllde granarnas toppar. Det doftade
från marken, från mossor och spirande
växter samt från björkarnas
nyut-spruckna, ljusgula mössöron och
bofinkar och trastar drillade i kapp med
jublande lärkor.
— Ett steg framåt — och gölens
bruna vatten slöt sig över den gamle,
som gått för att möta sin husbonde.
Vattenväxternas brustna täcke drog
sig sakta tillsammans igen och gölen låg
där lugn och stilla, glittrande som guld
i det skarpa solljuset.
#
Detta hände för många, många år
sedan, men ännu i denna dag tror
allmogen i socknen att Magdebolgölen
besitter någon hemsk, mystisk makt och
medelst den lockar folk i sitt mörka
djup.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
