- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1915 /
945

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dödsmossen. Av Erik Sparre. Med 6 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den dagen glömde Jonsson aldrig.
Luften var så klar och ren, skogen så
härligt vacker och tuvorna runt omkring
honom, vilka riktigt tycktes pösa av
fuktig, i olika färger skiftande
björnmossa, voro rikt smyckade med
svällande, blodröda tranbär vilka hängde
tungt på sina fina, bruna revor.
Lövträdens blad på andra sidan mossen
prålade i höstens allra vackraste
färgnyanser och frostpärlorna, som tinats
upp av solen, glittrade i klara
vattendroppar från gräs och strå.

Och så de båda tjurarna! De hade
kommit lufsande i indiansk fil och
stupat knall och fall, så mossvattnet
stänkte, för de båda rundkulorna ur
hans gamla stiftantändare. På hans
allés tod-rop hade husbonden kommit
skyndande från sitt pass, på fläcken
förärat honom sin egen moderna
central-antändare och lovat honom ett splitter
nytt livré samt låtit honom dricka först
ur silverbägaren, som på samma gång
tjänstgjorde som en sorts propp över
jaktpluntans läderomspunna glashals.

Den där gölen däruppe i storskogen
var även utmärkt att ha på
högsommaren, då gösen högg och greven lade
långrev om kvällarna i Nättrabysjön, ty
där funnos tusental av utmärkta beten
— små, bronsskimrande rudor — och
otaliga voro de gånger som Jonsson
traskade dit upp med två stora
trädgårdskannor samt den väldiga,
fin-maskade haven med sitt långa skaft för
att under lagret av vattenväxten i
gung-flykanten fånga vad som behövdes för
aftonens fiske. Det var egentligen han,
som från första början lagt
gärdsel-stängerna över själva gungflyet så att
han ej skulle sjunka ned och den
landgången vidmakthöll han ordentligt år
från år. Resten av sommaren det året,
då Henning och Elin hade dränkt sig
hade ej greven lust att fiska mera med
långrev — om han ej ville sända
Jonsson upp till gölen efter beten eller

ej eller vad orsaken var vet ingen —
men följande år vid midsommartid gick
kusken resolut efter en laddning beten
på eget bevåg och så börjades fisket
för de båda igen.

Men tiden led ännu längre framåt och
Jonsson miste först sin yngste son och
därpå sin hustru. Det var ett svårt slag
för honom och det drog länge om innan
han repade sig igen. Det gick ju dock
så småningom och ett halvår därefter
var han sig ungefär lik, kanske en
smula fåordigare och dystrare. Ännu
några år förflöto men då drabbades
Jonsson av ännu en hjärtesorg som
mycket starkt bidrog att föra honom i
graven. Hans avgudade husbonde,
greven, dog nämligen helt hastigt efter
endast en kort tids sjukdom. Jonsson
föreföll efter denna händelse alldeles
bruten, gick omkring som en skugga
och skötte sina sysslor helt mekaniskt
men knappast åt eller drack första tiden
efter begravningen.

Två veckor på dagen efter sedan han
kört sin husbonde till kyrkogården blev
han i stallet sparkad av en häst tillhörig
ett närboende herrskap, blev förd till
sjukhus och kom hem därifrån som
krympling. I hans ställe hade man måst
taga en annan och ehuru Jonsson vid
sin’hemkomst ånyo skulle återinträda i
sin gamla ställning som husbonde i
stallet med den nye som medhjälpare
märkte han snart, att han så att säga
sackade undan allt mer och mer och till
sist ej blev annat än stalldräng själv på
grund av sitt lyte och på grund av att
han var så gott som fullständigt bruten.

En ljum vacker morgon i slutet av
maj innan ännu solen stigit upp och
förgyllt landskapet kom Jonsson
lin-kande över gårdsplanen och fortsatte
genom trädgården ut på landsvägen.
Han var iklädd sitt nyaste livré och den
fina vidkulliga mössan, medaljen, som
han fått av sin gamle husbonde för
långvarig och trogen tjänst, blänkte på

60. — 1915.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 14:26:59 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bonnierma/1915/0953.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free