Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Drömmen om eldvagnen. En historia från förra seklets Skåne. Av Otto Lundh. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och månen. På trappan satt
skräddaren själv rökande pipan med
porslinshuvud och trådtvinningsskaft,
bredvid honom sonen och störstgesällen i
en person med fiol i knäet. De hade
pratat en stund, men nu tystnade de;
ett ögonblick hördes mor Ola Mattis’
kvällssysslor i stugan: utdragssängens
knarrande etc, ut till dem; men så
klämde Nils i med en melodi, som
plötsligt for honom i huvudet och som
kom flickan i mörkret bakom huset
att haja till. Med ett var hon nu med
sina långa ben över gärdesgården och
snegade sig sakta fram mot huset med
tillbakahållen andedräkt. Just i
detsamma kom månen fram om gaveln;
tösen gav till ett skrik och flög som
en besatt utför backen, förbi huset,
ned mot mossen, som låg där med vita
björkstammar skinande fram ur
mossdalens dimslöja.
Nilses fiol stannade halvvägs inne
i ett ackord, som blev till en
rosslande dödningssuck. Hans hår
stramade i svettremmen, medan armarna
domnade under en köldrysning och
allt blodet vek hän från hans redan
förut ganska lärftsbleka anlete.
Far Ola hade just gått in, då hans
öra genom den ännu öppna
förstu-dörren nåddes av ett från trappan
kommande, mustigt och övertygat: — Tvi
fan!
Ut i dörren, far Ola: — Vad tar på
dej?
Nils svarade inte strax utan satt
med armarna fällda i knäet och
stirrade fram över hällningen mot mossen
och då Ola Mattison lät sitt öga gå i
samma riktning, varsnade han en figur
skutta fram över mors vita
lärfts-räckor, som lågo på blek mellan
björkarna, och försvinna i mossdalens
dunkel.
— Vad var det?
— Ja, nog för jag trodde, det var
rent fanstyg, men det var väl bara Lars
Åstrads tosiga Gungel, kan jag tro; det
spöket skrämde mig så förbannat, så.
Hon springer väl och dränker sig i
mossagravarna en gång, det skarnet.
— Tror du det. Ånej, ont krut
förgås inte så lätt. Hon får nog
behålla livhanken säkrare än mången,
som är mera aktsam om den. Gäck
in nu, det börjar bli kallt!
Nils redde sig till att lyda den
faderliga uppmaningen, reste sig,
kastade en forskande blick ner mot
mossen, där dock ingenting var att se,
gick så efter fadern in i stugan, drog
dörren till och vred träregeln för.
Men mor Ola Mattis hade redan gått
till vila i den breda, brunmålade
två-manssängen och låg vaken och lyddes
på klockan, som knäppte långsamt och
vederhäftigt i sitt träfodral bredvid det
långa, med saxar, alnmått och andra
skräddardon belamrade bordet. Och
snart ackompanjerade Moraklockan med
sitt långsamma och lugna tick-tack tre
sovande människors ljudliga andedräkt.
II.
Men nere i mossen satt Gungel på
en torvkägla och såg på månens
spegelbild i en torvgravs sotblå yta. Hon
nynnade sakta för sig själv och nickade
med huvudet. Så for hon upp i en
hast, sprang ut på en brinke, lutade
sig fram på knä i den fuktiga
torv-myllan och sträckte handen ut mot
månens spegelbild i torvgravens sotblå
yta. Vattnet veckade och ringlade sig
och kluckade med kyssande ljud mot
den höga gravsidan, varifrån
torv-käglornas mörka pyramidskuggor
doppade sina toppar i vattnet, medan
Gungel stack ned armen i vattnet, ända
tills det kylde i armhålan. Hon fick
tag i någonting, drog det till sig och
sprang upp på gräsbrädden med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
