Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - M:me Lucas' cigarretter. Av Matts A. Stenström. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den ende lyckliggjorde. Och från den
stunden trotsade jag hela världen. Jag
trotsade och var lycklig.
Men nu hängde mitt huvud över
porten till den gyllene staden och
framför mig satt Cherry hållande
Ba-douras huvud i sin hand.
Camaralza-man var död och Badoura var död.
Mina händer sökte mitt huvud, men
det var verkligen borta. Denne som
satt där mitt emot mig hade segrat.
Han, Cherry, som hade ett brunt och
ett blått öga, så som hundar stundom
ha, och som trodde sig ha upphävt
tiden, han hade tagit mitt huvud och
hängt det över porten till den gyllene
staden.
Men så steg triumfen, en
översvallande triumf — han var dock icke
segraren och jag jublade det ut emot
honom.
— O, ni dåre! Vad har ni gjort
’■— ni har dödat mig och tagit det
skönaste av huvuden, det ni nu håller
i er hand. Ni, grymme, har ändat den
vackraste av sagor — men det var
dock jag,. som var Camaralzaman,
sagans och verklighetens
Camaralzaman, det var mig prinsessan, den
sam-methyade prinsessan Badoura, älskade,
mig och endast mig. Jag var den ende
lyckliggjorde, den ende, ende hon
älskade. Dessa läppar, som ni,
hjärtlöse dåre, gjort kalla och stumma ha
varit heta för mig — i mitt öra ha de
viskat alla kärlekens skönaste namn.
Bland rosorna i trädgården blev
Badoura min, där drack jag kärlekens
ljuvaste dryck från hennes läppar. Och
ni — ni var den bedragne, den
föraktade, den förskjutne. Aldrig, aldrig
älskade Badoura er, aldrig var ni
Camaralzaman !
Jag hade ej ord för jublet inom mig.
Vad betydde det nu, att han tagit mitt
huvud, när triumfen dock var min.
Som pilar träffade mina ord hans
hjärta.
Han fattade Badouras huvud, som
han låtit sjunka tillbaka bland kuddarna,
och han skakade det som om han åter
ville väcka det till liv.
Och undret skedde.
Han, Cherry, den föraktlige, den
förskjutne, väckte Badoura till liv.
Hon slog upp sina svarta ögon.
Hon lyfte sitt huvud och hennes svarta
hår föll åter ned över de mjällaste av
axlar. Hon reste sig upp och sträckte
sina armar över huvudet, så som jag
sett henne göra så mången gång då
morgonen grydde efter en underbar
natt i sagans trädgård.
Och hon talade:
— Varför väckte ni mig, mr Barton ?
Jag sov så gott. Ni har ryckt mig i
håret så att hela huvudet värker. Giv
mig en cigarrett — men inte så
mycket haschisch — och låt mig sova
igen.
Jag sjönk tillbaka mot kuddarna.
Jag såg hur mr Barton, rullade en
ny cigarrett och hur han kysste de
mjällaste av skuldror. Sen såg jag
ingenting mer.
Jag såg ingenting, ty någon hade
kastat ned mig i en kolmörk skrubb
på en ångare som skulle gå till
Argentina. Det var hård sjö och jag kände
tydligt fartygets gungningar. Mer
förnam jag inte.
Hade det fortgått länge på det viset,
hade jag kanske varit i Argentina nu,
men m: me Lucas, som alltid var en
omtänksam värdinna, väckte mig
gudskelov frampå morgonen innan jag ens
hunnit utom dörrarna till hennes
persiska kabinett.
Hon stod framför mig i en
stor-blommig kimono och var mer
bedagad än kvällen förut, men alltjämt
lika förståelsefull. Hennes blick var
full av förståelse och välvilja, då hon
såg på mig.
— Ni har haft en angenäm natt,
monsieur ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
