Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - John, Lord Hervey. Av Mathilda Malling. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de die in diem — brev och dagböcker
— alltid framställt saker och personer
så som de — levande — tedde sig för
en vaken och förståndig samtids ögon.
Jag för min del har nu aldrig trott,
att de människor, som levde 100 å 200
år före oss, voro oss så särdeles olika
— varken i fråga om uppfattning eller
ens — synnerligen — vad språket
angår. Därtill växer rasen för långsamt.
Det är utan tvivel berömvärt, men rätt
naivt, att på basis av gamla brev och
handlingar söka konstruera upp det
18: e århundradets talspråk — hur
många kunna väl ens n u skriva som de
tala? — och jag tror, att de, som
försöka det, ofta drivas till grova
överdrifter. Naturligtvis finnes en del
föråldrade uttryck: verb, som giva plats
för andra, substantiv och adjektiv, vilka
som råa och alltför rakt på saken blivit
exkluderade, främmande ord, som
delvis ersatts av inhemska — men
ordställningen har nog varit densamma,
och språket — talat fort, oaffekterat
och i vardagslag — har säkert i sin
helhet ljudit ungefär som det nu ljuder.
Jag kan inte förmå mig att tro annat,
och när jag läser franska och engelska
brev från omkring 1700 till omkring
1800, de konversationer, som där in
extenso blivit bevarade, bestyrkes jag
alltid i min tanke.
Vad nu särskilt Lord Hervey, hans
samtida och närmaste efterkommande
angår, finnes det icke mycket
"karaktäristiskt gammaldags" (i alla fall icke
på det viset som uttrycket populärt
uppfattas) hos dem. När Lord Hervey
(på 1730-talet) resonerar t. ex. över
historieskrivning, gör han det på
nästan samma sätt, med nästan samma
ord som bröderna Goncourt — vilka
förmodligen knappt hört hans namn
nämnas! — gjorde på 1860-talet.
När han, vilken vuxit upp under
drottning Annas krig och, så att
säga, i skuggan av Marlboroughs
allongeperuk (Hans Nåd var en vän
och gynnare till Jarlen av Bristol),
talar om fred i motsats till krig,
tänker han som Gladstone tänkte;
och när han, vilken knappt kände till
någon annan krets än den intimaste
hovkretsen, berör frågan om folkets
rättigheter gentemot sin furste, kan en
frisinnad parlamentariker i våra dagar
knappt uttrycka sig med mera
genomfört demokratisk övertygelse. Och allt
så enkelt — så "modernt" skulle
de säga, vilka nödvändigt vilja ha
barock- och rokokostil över var
stavelse! — i ett språk så fint nyanserat
och så levande som om det vore
skrivet i går. Och det är icke blott Lord
Hervey, som förstår att skriva på det
sättet. Horace Walpoles brevstil,
George Selwyn’s, Gilly Williams’,
Lady Mary Wortley’s, Lord Carlisle’s,
Fox’ — jag skulle kunna nämna dem
i dussinvis — ha samma egenskaper:
de skrevo tydligen allesammans som
de talade och funno alls ingen
svårighet att också, när de hanterade
en penna, betjäna sig av sina
vardagsuttryck. Därför äro de också
allesammans så välsignat tillgängliga.
Sina berömda memoarer har Lord
Hervey — enligt sina egna ord ■—
uteslutande skrivit för människor,
vilka, lika honom själv, finna "an
unaccountable pleasure" i "William
Rufus’ rostiga stigbygel och drottning
Marys maskätna stol", och som mera
glädja sig över att bakom kulisserna se
historiens skådespelare "dressing and
undressing" än att beundra dem, då
de i full skrud utföra sina roller på den
offentliga arenan. Och när han skrev
detta, visste säkert Lord Hervey
mycket väl, att för de flesta betyder
drottning Mary ingenting och William Rufus
ännu mindre, men han anade också
helt visst, att hans bok på sin
vandring genom tiderna någon gång, då
och då, skulle träffa på dem, hos vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
