Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En kväll i regn. Av Nan Almqvist. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den andra stranden och långsamt
tillväxa kväll efter kväll för att sedan lika
långsamt avtaga och slutligen som en
smal båge av silver förtunnas och glida
hän i det blå lufthavet. Och dagarna
runno bort som pärlor mellan hennes
händer, smulto som de
daggdroppsdiamanter, natten pryder blommorna med,
smälter för den uppgående solens
purpurglödande kyssar. Och så hade en
afton, när augustimånen hängde som
en stor båglampa på himmelens fäste,
den underbara nattens vita skönhet
lockat henne att stanna hos sin hete
älskare timme efter timme, allt medan
tiden led och ett blekgrått skimmer
slutligen bådade morgongryningen.
Hon vilade med huvudet mot sin
älskades bröst och såg i lycklig och stum
förbidan den tunna mjölkvita dimman
över trädgården skingras för en lätt
bris från floden, och ett ögonblick
därefter bröt solljuset fram som strömmar
av guld. Gräset var vått av dagg och
under äppelträdet låg en krans av
nedfallna äpplen. En svala kom susande
österifrån och dök pilsnabbt ned mellan
trädgrenarna utan att snudda vid ett
enda blad. Då väckte hon Hjalmar,
som slumrade lätt som ett sorglöst
barn, och sade till honom att hon nu
måste gå. Med ögonlocken till hälften
sänkta över sina svartbruna ögon
kysste han henne en sista gång och bad
henne komma igen till aftonen.
— Ja, jag kommer snart, snart,
viskade hon med underlig häftighet och
gick med en sista blick ut i den
dagg-friska, i det strålande morgonljuset
badande trädgården. Genom tystnaden
skar ljudet av en gäll ångbåtsvissla ned
ifrån floden.
Men hon kom aldrig dit mera. Kort
därefter blev hon skickad ut till sin
moster på landet för att hjälpa henne,
då hennes egen fullvuxna dotter
insjuknat. Där ute fick hon gå mellan
köket och ladugården och det tycktes
aldrig bli tid att tänka på något annat
än arbetet, men en sugande längtan,
en pinande oro följde henne dag och
natt och uppväckte stundom sällsamma
drömmar och stundom en dov ångest i
hennes hjärta. Hon kunde få de
underligaste idéer, som att hon skulle vilja
skriva till Hjalmar och berätta honom
om alla sina tankar, sina drömmar och
sin brinnande röda längtan. Men
Hjalmar hade vid det hastiga avsked de
tagit av varandra i skymningen inne på
ett kafé varit så märkvärdigt
frånvarande och icke alls yttrat någon önskan att
hon skulle skriva till honom.
Och när hon efter en månads
bortovaro kom igen, var allt förändrat.
Hjalmar hade flyttat, därför att det gamla
huset vid floden skulle rivas, och
liksom hans bostad nu var en annan, så
var han själv en annan. Han hade
visserligen talat om för henne var han
bodde, men på samma gång hade han
sagt till henne att hon icke mera kunde
få komma till honom, ty där han nu
hade sina rum var det så många, som
kunde se henne, om hon gick till
honom. Hon förstod att det bara var av
omsorg för henne, han inte ville det,
men hon tyckte att de icke behövde
bry sig om, vad folk tänkte eller tyckte.
Och om hon icke gick till honom, så
kunde de ju aldrig få träffas, ty att han
skulle besöka henne i hennes hem var
icke värt att tänka, så trångt som de
bodde och så många som de voro
hemma. Då skrattade Hjalmar och sade
helt kallt, att det var lika mycket för
sin egen skull han icke ville att hon
skulle komma till honom, och de kunde
ju träffas lika bra ute.
Det var efter detta de hade börjat
mötas ute om kvällarna och gått än hit
och än dit för att få vara tillsammans
ett par timmar och sedan skiljas med
en tyst omfamning och några heta
kyssar i den mörka porten in till
gården, där hon bodde, Vad det kändes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
