Kör
Hur kunde du finnas utan oss,
du långsamme store.
Var hade du rum att uppstå från,
om inte vårt högmod vore.
Ditt skydd och din klippgrav
är här våra knutna händer.
Och hör, vi ber, fast inte om nåd,
med hopbitna tänder:
Jag orkar.
Omkring oss klänger sig segt och blint
de myllrande liven.
Åt människan ensam, högst och lägst,
blev tom förtvivlan given.
Det undersammast funtade
har mycket för lätt att brista.
Välsigna du vårt högmod,
som håller in i det sist:
Jag orkar.
Vad hade vi annars, som härdade ut
i livlös öken
och vågade skapa sig själv en tröst
ur overkligt töcken -
som tvang form ur kaos
i kraft av hemlös hetta,
gav gråten toner och skriket ord
och räddade sig i detta:
Jag orkar.
Här väger en våg för att skipa rätt
åt livet och döden.
Hur tung den hänger, smärtornas skål
med våra stympade öden.
Hur lätt den andra med allt som är värt
att eftertrakta.
Lägg dit vårt heliga högmod, Gud
så sjunker den sakta.
Jag orkar.
