Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 83. Fången och hans vaktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
672
D’Artagnan sänkte nedslaget sitt huvud.
- Se där, sade han, huru Gud gäckar, vad människorna
kalla sin vishet! Just en vacker hemlighet, som tolv till
femton personer i detta ögonblick dela mellan sig! Atos,
förbannad vare den slump, som i denna sak ställt dig i beröring med
mig, ty nu...
- Nå väl, svarade Atos med sitt allvarliga saktmod, är eder
hemlighet röjd, för att jag känner den? Ha icke lika viktiga
hemligheter anförtrotts mig under loppet av min levnad?
Drag dig till minnes, min vän.
- En så farlig hemlighet har du aldrig vetat av, återtog
d’Artagnan, ännu lika nedslagen. Jag har den hemska
föreställningen, att alla de, som fått en aning om denna
hemlighet, skola dö, dö på ett våldsamt sätt.
- Ske Guds vilja, d’Artagnan, men se här kommer
guvernören.
D’Artagnan och hans vänner återtogo strax sina roller.
Denne misstänksamme och hårdhjärtade guvernör var mot
d’Art agnan artig ända till kryperi. Han åtnöjde sig med att
undfägna de resande och att noga betrakta dem. Atos och
Raoul märkte, att han ofta sökte förbrylla dem genom
plötsligt tilltal eller ertappa dem, då de ej gåvo akt på sig själva,
men ingendera förlorade fattningen. Vad d’Artagnan om dem
hade yttrat, kunde visserligen synas sannolikt, om också
guvernören ej trodde därpå.
Man steg upp från bordet för att gå att vila sig.
- Huru heter den mannen? Han har ett obehagligt
utseende, sade Atos på spanska till d’Artagnan.
- De Saint-Mars, svarade kaptenen.
- Han blir då den unge prinsens fångvaktare?
- Åh, hur kan jag veta det? Jag är kanske på
Sainte-Marguerite för beständigt, jag.
- Åh, prath Du!
- Min vän, jag är i samma belägenhet som den man,
vilken träffar på en skatt mitt i en ödemark. Han vill taga
den med sig, men kan det ej; han vill låta den vara, men
vågar ej. Konungen skall icke kalla mig tillbaka, av fruktan
att en annan skulle bli mindre säker väktare än jag; han
beklagar, att han icke mer har mig hos sig, i synnerhet som
han ganska väl vet, att ingen på nära håll skall tjäna honom
så som jag. För övrigt må hända, vad Gud vill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
