Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 87. En vit och en svart häst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
bytt den vita hästen mot en av de ypperliga svarta hästar,
snabba som vinden, vilka d’Artagnan på Saint-Mandé så
många gånger beundrat, så många gånger avundats deras
styrka och vighet.
När vinden då piskade honom i ansiktet och kom hans ögon
att tåras, när sadeln brände under honom, när hästen,
sporrad in i friska köttet, gnäggade av smärta och med
bakfötterna uppkastade ett regn av fin sand och småstenar, reste
d1 Artagnan sig upp i stigbyglarna, och då han icke såg något
på vattnet, icke heller under träden, sökte han med blicken
som en vansinnig i den tomma rymden. Han var nära att
mista förståndet. I paroxysmen av sin iver drömde han om
vägar i luften, det näst följande seklets uppfinning; han
påminde sig Daidalo och de ofantliga vingar, som befriat honom
från fängelset på Kreta.
En stönande suck gick över hans läppar. Gripen av
fruktan för åtlöje, skrek han:
- Jag! Jag! Narrad av en Gourville, jag! . . . Man skall
säga, att jag börjar bli gammal, man skall säga, att jag fått
en million för att låta Fouquet undkomma.
Och han högg sporrarna i hästens sidor; han tillryggalade
en lieue på två minuter. Plötsligt, vid slutet av en äng,
bakom häcken, skymtade han något vitt, som visade sig,
försvann, men blev äntligen åter synligt på högländare mark.
D’Artagnan darrade av glädje; hans förstånd klarnade
hastigt åter. Han torkade bort svetten, som rann från hans
panna, lossade sina hårt tilltryckta knän från hästens sidor,
så att denna andades mera fritt, drog in tygeln och saktade
det kraftiga djurets språng, denne hans medbrottsling i
närvarande människojakt. Han kunde nu närmare giva akt
på vägen och sin ställning till Fouquet.
Överintendentens vita häst hade blivit alldeles andtruten,
under det han sprang över den mjuka åkerjorden. Fouquet
insåg behovet av att uppnå en hårdare mark och ställde sin
kosa rakt fram till vägen för att ditkomma så mycket förr.
D’Artagnan behövde blott rida rakt fram nedanför
sluttningen av en strandhöj d, som skymde honom för hans fiendes
blickar; han skulle då stöta rakt på denne vid hans
framkomst till vägen. Där skulle den verkliga kappränningen
börja, där väntade honom kampen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
