Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 91. Grottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
742
- För att vara desto försiktigare, återtog Aramis, så låt oss
gå in i grottan; jag hör tydligt röster närma sig, och snart få
vi väl veta, vad vi böra tro om saken.
De gingo tillbaka, men de hade icke tagit hundra steg i
mörkret förrän ett ljud, likt det av en hes suck av något
uppskrämt djur hördes inne i hålan, och flämtande, snabb och
förskräckt, ilade en räv hastigt som blixten förbi
flyktingarna, hoppade över båten och försvann, i det det lämnade efter
sig en skarp lukt, som under loppet av några sekunder kändes
i den underjordiska gångens låga valv.
- Räven! skreko bretagnarna med jägarens glada
pver-raskning.
- Ve oss! ropade biskopen, vårt tillhåll är upptäckt!
- Hur kan du säga det? invände Portos; böra vi frukta
för en räv?
- Åh, vad säger du, min vän, och vem tänker väl på räven?
För tusan, det är icke fråga om den! Men inser du då icke,
Portos, att efter räven komma hundarna, och efter hundarna
människor?
Portos sänkte huvudet.
Liksom för att bestyrka Aramis1 utsago hördes nu de
gläfsande hundarna med en förfärande snabbhet jaga i djurets
spår.
Sex stövare framilade i det samma på den lilla heden med
ett buller, som liknade ett triumftågs fanfar.
- Se här äro verkligen hundarna, sade Aramis, som stod
på utkik bakom en öppning mellan två klippor; vilka kunna
nu jägarna vara?
- Om det är herrn till Locmaria, svarade skepparen, skall
han nog låta hundarna genomsöka grottan, ty han känner
dem, och själv skall han inte intränga i den, i synnerhet som
han kan vara säker om, att räven kommer ut på andra sidan;
där skall han nog invänta den.
- Det är icke herrn till Locmaria, som jagar, svarade
biskopen, i det han mot sin vilja bleknade.
- Vern kan det då vara? frågade Portos.
- Se själv.
Portos lade sitt öga intill öppningen och såg nu överst uppe
på kullen ett dussin ryttare, som jagade sina hästar i
hundarnas spår* i det de skreko: Hälla!
- Officerare! sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
