Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon lydde sin själfulla och vackra
kärlek.
Frida Stéenhoffs bok är den
handske en stolt och fin natur kastar i
ansiktet på ett förvrängdt, oskönt och
hycklande samhälle.
Jag finner det mycket naturligt,
att prästers intelligenta barn bli
hedningar. De ha sett de heliga tingen
på för nära håll.
Frida Stéenhoffs far, pastor K. B.
Wadström är en för flera
intellektuella frågor intresserad och verksam
man, men i alla fall en fanatisk
präst. Hon är född 1865 i
Stockholm och var i lyckligt tillfälle, att
sedan hon slutat skolan få fortsätta
sina studier i Schweiz. Ar 1887
ingick hon giftermål med d:r Stéenhoff;
och i allt mitt af öfvertygelse här
nedskrifna beröm är detta sagdt
såsom — icke-beröm. Ty »ingå
giftermål» är detsamma som att offra till
pöbelns pockande gudomligheter.
I Sundsvall, där hon är bosatt, har
fru Stéenhoff städse följt den där
uppspirande arbetarerörelsen med det
varmaste intresse. Vid flera tillfällen
har hon själf tagit del i
väckelsearbetet, särskildt med föredrag för de
organiserade arbeterskorna. För
kvinnans frigörelse är det nämligen hon
först och sist strider. Feminismen —
fru Stéenhoff. begagnar detta moderna
namn i stället för kvinnoemancipation
eller kvinnorörelse — är, enligt
hennes mening, jämte det störa
ekonomiska spörsmålet den viktigaste af
alla tidens frågor. Kvinnorna måste
vakna ur sitt förtryck, och männen
måste lära sig inse de förfärande
orättvisor de begå af tanklöshet, af
gammal vana, af grym egoism.
Radikal, som Frida Stéenhoff är
till hela sin läggning, dristar hon ock
i den förkättrade kvinnofrågan intaga
en klar, så långt som möjligt till
vänster gående ståndpunkt. Och hon
har liksom många andra af våra
dagars frihetskämpar upptäckt, hvilken
förnedrande roll den dubbla
köns-moralen, en för män och en för
kvinnor, spelar för de senare. Hon
vågar öppet uttala den meningen, att
»den sexuella friheten är första
villkoret för karaktärens värdighet.»
Hon erinrar vår kompromissande,
dagspolitiskt öfverintresserade tid om,
att ifall »djärfva idéer och ideal allt
för mycket skjutas åt sidan, för små
praktiska förbättringar, händer det
lätt, att man inte får ungdomen
med sig.
»Ledare, som mer intressera sig för
små reparationer här och hvar än för
nydaningsarbete i egentlig mening,
förlora lätt sambandet med den unga
förtrupp, som skall skrifva rörelsens
nästa kapitel.
»Ungdomen begär entusiasm. Den
kan väckas af alla tidens brännande
tankar, men icke af något, som icke
bränns, icke brinner, det vill säga
icke af aska.
»Om ungdomen ser half slocknande
facklor i deras händer, som skola lysa
den framåt, så skyndar den åt annat
håll. Så har det varit hos oss.»
Detta är alltför sanna ord.
Ungdomen kan icke lefva på gammal
skåpmat, åtminstone icke den
ungdom, som har friskt blod i ådrorna.
Den servila, som håller de gamla i
rockskörten, den springer så gärna sin
gengångar lek i den falnade askan.
Och därför smekes den och smickras
af de gamla.
Mot prostitutionens reglementering
har fru Stéenhoff höjt en af den
innerligaste sorg bäfvande protest,
som genljudit i tusende och tusende
bröst Sverige rundt. Hennes lilla,
lågande inlägg i denna stridsfråga
har särskildt funnit väg till vakna
arbetare och arbeterskor och skall
bland dem för visso väcka en storm,
som kan måhända bidraga till frågans
radikala lösning.
Må den dagen snart vara inne!
Och må de snart komma, i allt
tätare och tätare led, alla dessa
kvinnor som träda fram och kasta ut sitt
ve-rop emot allt samhällsf örtryck,
emot den förnedring civilisationen ännu
håller kvinnan uti!
H. B.
Ett nytt släkte.
Af
Wile.
II.
Jag behöfver väl knappast nämna,
att den förut beskrifna ön endast är
en svag bild af tillståndet på det
lilla sväfvande klot i världsrymdens
stora ocean, som kallas jorden.
Vi äro omedvetet och utan egen
vilja kastade i moder jordens sköte.
Det är också hennes plikt att ta hand
om oss, fostra oss, och hon har aldrig
svikit eller visat sig oförmögen att
fullgöra denna sin plikt. Således
måste det finnas andra orsaker, som
göra, att största delen af de
jördinne-vånare, som kallas människor, äro
hemfallna åt ett namnlöst elände.
Jorden har många barn. Äfven
djuren, trots det mänskliga
herraväldet, ha samma rätt att finnas till
som vi. Dock måste vi räkna
människan, som utrustad med högre
egenskaper, såsom det förnämsta
jorde-barnet, och då ingen människa är
född med naturlig förmånsrätt att
äga eller besitta jorden, måste jorden
med dess produkter vara allas
arfvedel. Det är således en naturlig rätt
att alla skola hafva sitt uppehälle af
jorden, och ehvad några finnas, som
lida umbäranden, är det icke jordens,
icke naturens fel, utan en orättvis
ordning människorna emellan.
Att söka upp en ras, ett släkte,
som vill och skall afskaffa denna
orättvisa ordning, det är målet för
vår sträf van.
* I vår industriella och kulturella
utveckling finns något, som så
småningom tränger sig fram, och benämnes
Jugend-stil, ungdomens stil.
Vi ha sett hur den smidigt slingrar
sig fram, fri och obesvärad från allt
åldrigt öfverflödsgods, fri från all
onödig och tung lyxyös utstyrsel. Den
tilltalar oss, denna stil, i all sin
nakenhet och enkelhet just därför, att den
är en symbol för det släkte, som
skall reformera världen.
Det är det unga släktet, som skall
bilda den nya rasen, Jugandrasen,
som skall predika frälsningens
evangelium för en lidande mänsklighet.
Under årtusenden har det funnits
djupsinniga tänkare, religiösa
reformatorer, vetenskapliga
nationalekonomer, som offrat hela sitt lif på
lösningen af problemet: »Huru af hjälpa
allt detta elände?», — hvilka med
all sin religion, sin metafysik och
hela sin filosofi endast kommit längre
och längre bort från frågans lösning.
Och hvarför?
Jo, ingen vill egentligen något nytt.
En tycker om antiken och måste ha
den till grundval, en annan
renässansen o. s. v. På det sättet bygger
man upp system, som’liksom korthus
ramla, då människorna ledsnat och
finna sig’ trötta på de tomma
teorierna.
Nej; i grunden måste det gamla
rifvas. Det får icke finnas en sten
i det »Nya Jerusalem», som användts
i det gamla. Allt, allt måste vara
nytt från grunden och de gamle
filosoferna, byggmästarne, måste
ersättas med unga, dådkraftiga och
handlingsfulla, af Jugend-ras.
Hvad har kammarfilosoferna uträttat
med all sin forskning? Jo, de ha
sorgfälligt dolt sanningen och infattat
den i en konstnärligt utförd ram,
samt så suggererat mänskligheten, att
den beundrat ramen i stället för
taflan. Då nutidsandans friska vindar
väcka de sofvande, komma
samhälls-filosoferna med ett nytt system, som
de yrvakna skola omfatta. Det är
det gamla i nya kläder, och nu heter
det: »Öfvermänniskorna skola kvar-
lefva på de lägre kasternas
bekostnad. Det är vetenskapligt, att de
svagare skola gå under för
utvecklingen af de högre, de starkare.»
Det är den lärda societetens sanna
tröst till en modfälld och förlorad
mänsklighet. Det är filosofernas stora
lära, som efter i årtusenden utvecklad
mysticism ändtligen blottas för allt
folket och nu slungas ut som en
vetenskaplig förbannelse öfver
millionerna af arbetets slafvar. Hvad äro
väl dessa, slafvarna? Ingenting. De
äro dömda att offras, att ruttna för
att blifva ett tjänligt gödningsämne
för en upphöjd öfvermänsklig typ.
Men hur brutal, hur hänsynslös denna
lära än är, ligger det dock något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
